Ibland stöter jag på märkliga attityder till läsning. En del menar att elever inte hinner läsa i skolan, då andra viktiga ting, som att ”träna” på läsförståelse, ges företräde. Jag vet inte vilken av dessa företeelser som förbryllar mest – när läsningen i sig går om intet, eller att den reduceras till en strategisk träningsform, helt väsensskild från att förstå och bli berörd av textens innehåll. Läsa alltså!

En väl vald text berikar läsaren på många sätt. Skildringar från olika tider och platser ökar förståelsen för andra människor. Olika motiv och teman vidgar perspektiven ytterligare. Läsaren lämnar sin ekokammare, ett steg i taget, och ser sig själv och omvärlden med nya ögon. När nyanser framträder kan vissa upptäckter leda till livsavgörande insikter. Då har jag inte ens nämnt de språkliga aspekterna.

Blänga, stirra eller glo?

Innan jag undervisar med en bok, läser jag om den noggrant, stryker under och antecknar, oftast för mycket, i marginalerna. När eleverna läser noterar jag elevernas förståelse av de markerade orden. Om eleverna inte förstår dem, finns det tillfälle att lära medan vi läser. I bokens ord, uttryck och bildspråk ryms oändliga möjligheter att utveckla språket, som i de inledande kapitlen av ”Fjädrar” av Jacqueline Woodson.

Jag stannar vid ordet ”blängde” och tänker på när jag blängde senast. På vilket sätt skiljer sig blänga egentligen åt från att glo eller stirra? Ordboken ger oss svaret: blänga = betrakta ihållande och ovänligt, glo = titta (länge) på ett dumt sätt, stirra = titta intensivt i oföränderlig riktning. Jag tänker också på andra sätt att titta: snegla, syna, blicka, bevaka.

Nästa ord som fångar min uppmärksamhet är vemod. Jag sluter ögonen och hör Jerry Williams vråla ursinnigt: ”Det är då som det stora vemodet rullar in. Och från havet blåser en isande, gråkall vind.” Tänk att ett ord kan rymma så många olika känslor. Jag läser vidare och stöter på en barmhärtig samarit. Jesu liknelse om att behandla andra såsom du själv skulle vilja bli behandlad måste vi förstås prata om.

Uppmaningen: Läs!

Huvudpersonen Frannie beskriver området hon bor i, där solen målar upp vackra gula linjer genom hålen där det skulle ha varit glas. Det är slitet, men varmt. Hon ser det fina i det enkla och trasiga. På samma sätt betraktar hon mobbaren Trevor när hon fascineras av hans gyllene hud. Med sin bror Sean samtalar hon om motorvägar, gungor och broar – metaforer och symboler för hinder, möjligheter och frihet.

Frannie tycker mycket om sin lärare och jag förstår varför: ”Hon bryr sig verkligen om att vi ska förstå allt och tar sig tid att förklara saker och ting tills hon vet att alla hänger med.” Att ta sig tid till språket under läsning ger eleverna möjlighet att lära hur rätt ord kan användas vid rätt tillfälle. Det är även så läsförståelse utvecklas. ”Träning”, tal och texttyper i all ära, men utan att tillägna sig kunskapen att verkligen kunna läsa står sig eleverna slätt i livet. Alltså – läs! 

Fredrik Sandström är svensklärare på högstadiet på Gäddgårdsskolan i Arboga, krönikör i Ämnesläraren och redaktör för Lektionsbanken.

LÄS ÄVEN

Sandström: Svensk skola har kollapsat och politikerna är helt vilse

Sandström: Skolans giftiga cocktail räddar ekonomin – men sänker elever och lärare

Sandström: Utan läromedel förlorar alla riktning

Sandström: Hur ofta är det tyst i ditt klassrum?

Svenskläraren hissar och dissar alla böcker på läslistan

Sandström: Lektionsmallar får alla ljus att slockna