Eva Söderberg: Varför finns inte slöjd på gymnasiet?
Krönika Arbetsmarknaden ropar efter människor med praktisk kompetens, och samhället vill få fler unga att välja praktiska utbildningar. Ändå tar ämnet där alla elever får möjlighet att upptäcka värdet av praktiskt kunnande slut efter grundskolan. Både jag och mina elever undrar varför, skriver slöjdläraren.
Eva Söderberg: Varför finns inte slöjd på gymnasiet?
Nyligen var jag på en utbildningsdag och hade introducerat eleverna i vad som skulle göras med vikarien redan veckan innan, de var väl införstådda med uppgiften.
När jag kom tillbaka och kunde följa upp vad som skett gav det mig en del insikter i hur värdefull slöjden kan vara – och hur viktigt det är att den som undervisar i slöjd faktiskt är van vid att undervisa händer och process, snarare än produkt och resultat.
En av grupperna skulle börja lektionen med en åtta minuter lång film om varför vi har slöjd i skolan. Därefter skulle alla skriva tre saker de kom ihåg från filmen och ställa en fråga till den. Det blev många kloka tankar att läsa efteråt. Det mesta kunde jag besvara, men två av frågorna gjorde mig faktiskt svarslös.
Händernas tålmodiga övande
”Varför har man inte slöjd på lågstadiet?”
Det har man ju, var min första tanke, men frågan kan också handla om varför slöjd inte finns på schemat förrän i årskurs tre, trots att kursplanen sträcker sig från årskurs 1. Jag kan inte låta bli att undra varför inte händernas tålmodiga övande med att forma olika material får gå hand i hand med att forma bokstäver med en penna.
Den andra frågan var inte heller lätt att besvara:
”Varför finns inte slöjd på gymnasiet?”
Jag har verkligen ingen aning, men blir glad att mina elever lyfter frågan. Arbetsmarknaden ropar efter människor med praktisk kompetens och behovet av praktiskt kunnande blir allt tydligare i samhället. Ändå tar ämnet där alla elever får möjlighet att upptäcka värdet av praktiskt kunnande slut efter grundskolan.
Samhället vill få fler unga att välja praktiska utbildningar, samtidigt som man inte funderar tillräckligt på hur tidigt elever behöver erfara material med händerna och öva handens styrka, med och utan verktyg genom regelbundenhet och repetition.
”De flesta hade inte lärt sig något”
Den praktiska uppgift som alla grupper fick var att knyta vänskapsarmband. Lite väl enkelt på högstadiet kan man tycka, men det visade sig vara en alldeles utmärkt övning i att lära händerna samarbeta. Ena handen ska knyta, den andra hålla garnet spänt. Koordination, fokus och repetition. Man behöver skilja på höger och vänster, följa en instruktion och framför allt ha tålamod tills rörelsen börjar sätta sig i muskelminnet. Ungefär som med stickning.
En lärare som är van vid att undervisa händer ser ganska snabbt när det är dags att rycka in och rätta till. Det handlar inte bara om att kunna tekniken själv, utan om att kunna se vad som händer i någon annans händer. Trasslet i lådan visade att eleverna hade gjort något, men de flesta hade inte lärt sig något.
Slöjden ger inte bara kunskaper om textil, trä och metall. I slöjden befästs erfarenheten av att händer kan tränas. Att material kan förstås genom fingrarnas intryck snarare än genom ord i en bok. Att tålamod ger resultat.
Vänskapsarmbandet är alltså inte alls en för enkel uppgift på högstadiet. Och elevernas frågor finns kvar:
”Varför är inte händernas lärande självklart genom hela skoltiden?”
Eva Söderberg är slöjdlärare på högstadiet på Glöstorpsskolan i Göteborg.
LÄS ÄVEN
Söderberg: Förenklade politiska recept missar handens kraft
Söderberg: Hur ska arbetstidsreformen lösas i praktisk-estetiska ämnen?
Söderberg: Insikten fick mig att lägga om min slöjdundervisning
