Jag funderar ofta på hur viktigt det är att vara noga med orden vi använder. Att vi är tydliga så att den oinvigde förstår och kan skapa sig en bild av vad det är vi pratar om. Vi är exempelvis många som rättar såväl kollegor som elever när de säger syslöjd, som om vi bara syr i vår verkstad. Men hur förklarar vi egentligen varför det är viktigt att slöjdämnet finns med i grundskolans smörgåsbord? 

Ett av argumenten brukar vara att eleverna får lära sig att arbeta praktiskt i en process. Just ordet arbetsprocess funderar jag en del på. Kollegor emellan fungerar det kanske, men i samtal med elever skulle vi nog tjäna på att vara mer konkreta och kalla en hammare för en hammare. 

Under mina första år som slöjdlärare sa jag ordet slöjdprocess minst en gång varje lektion. Efter några år skulle vi istället prata om arbetsprocess. Jag har fortfarande svårt att förstå varför ordet slöjd skulle bort när man behöll process.

Gör eleverna osäkra

Processer finns ju i många ämnen. I svenska pratade vi ofta om skrivprocessen, trots att ordet inte står utskrivet i kursplanens syfte. Det blir ganska lätt för eleverna att förstå vad den processen handlar om: att skriva, bearbeta och formulera texter. Kursplanen är dessutom tydlig med detaljer som stavning, handstil och meningsbyggnad. Men vad ser en elev framför sig när vi säger arbetsprocess i slöjden?

Jag tror att många elever snarare blir osäkra på vad som faktiskt förväntas av dem, ord som beskriver kunskaper i hantverket är konkreta. Arbetsprocess är det inte och slöjdämnet riskerar att framstå som något allmänt kreativt istället för ett hantverksämne byggt på material, tekniker och praktiskt kunnande. Detta märks inte bara i hur eleverna uppfattar vad som ska göras under en slöjdlektion utan också i hur våra undervisningsmiljöer betraktas samt vilka förutsättningar som ges.

Jag tänker också mycket på hur vi benämner rummet vi slöjdar i, framför allt i förhållande till de vuxna vi har runt omkring oss. Allt fler undervisningsytor, åtminstone på ett högstadium, kallas för sal istället för klassrum. Att kalla våra lokaler för salar signalerar inte riktigt vad som krävs för att ett rum ska fungera för slöjdens behov, till skillnad från ett klassrum där elever förväntas sitta stilla vid varsitt bord.

Ord spelar roll

Jag säger numera verkstad istället för sal så ofta jag kan, för det skickar helt andra signaler till mottagaren. Alla fattar ju att man i en verkstad rör sig i rummet och byter arbetsplats beroende på material och moment. Det behövs tåliga golv, metallrum och målarrum snarare än grupprum. Det krävs att en flexibilitet byggs in i ytorna så att olika hantverk ryms. Framför allt räcker det inte med en bokhylla eller ett skåp för att förvara allt material, alla elevalster och alla olika verktyg i klassuppsättning. Börjar vi benämna våra lokaler som verkstäder, skickar vi också signaler till tjänstemän som bara räknar kvadratmeter utan att på riktigt förstå att det är mer än sittplatser och böcker som ska rymmas i rummet. 

Ord spelar roll. De påverkar hur vårt ämne uppfattas och vilka förutsättningar slöjdundervisningen får. När språket blir vagt blir också bilden av slöjden vag. Därför tror jag att vi måste fortsätta använda ord som konkret beskriver vad ämnet faktiskt är, istället för att gömma hantverket bakom det svepande ordet process. Först då synliggörs också den kunskap som kräver både plats, tid och kompetens.

Och det börjar redan i hur ämnet beskrivs i våra styrdokument.

Eva Söderberg är slöjdlärare på högstadiet på Glöstorpsskolan i Göteborg

LÄS ÄVEN

Söderberg: I slöjd går det inte att vakna till i slutet av terminen

Söderberg: Insikten fick mig att lägga om min slöjdundervisning

Söderberg: Den garanterade undervisningstiden är ett luftslott

Söderberg: Jag fixar inte att utgå från elevernas intresse

Söderberg: Lura inte eleverna att lärande alltid är lätt!