Vi lärare har länge larmat om ett skolsystem som inte fungerar som det borde och om att vi inte räcker till för alla sysslor som ska rymmas i en lärartjänst.

Vi ska alltid vara på tårna, ha koll i korridorerna, svara på mejl från oroliga vårdnadshavare, lösa konflikter som ibland inte ens har hänt under skoldagen, hålla ordning på skolgården och hantera elevers borttappade skåpnycklar och datorer. Det finns ingen ände på allt vi gör utöver kärnuppdraget, samtidigt som vi förväntas leverera god och välplanerad undervisning och med den som grund rättssäkra betyg.

Redan nästa läsår kan detta se annorlunda ut. Riksdagen har beslutat om en förordning där tid för undervisning samt planering och uppföljning regleras. Dessutom använder man begreppet lärares kärnuppdrag, en viktig markör och ett erkännande av lärares status. Vi är alltså varken kuratorer, extraföräldrar eller vakter.

Att använda behöriga lärare till annat än undervisning är som att sätta en överläkare på att rulla sjukhussängar. Det är ekonomiskt ohållbart och skapar samtidigt en farlig brist i kärnverksamheten.

Träder i kraft 1 juli 2027

Regleringen träder i kraft 1 juli 2027, och jag har börjat fundera över hur min arbetsvecka kan komma att se ut redan nästa läsår.

Eftersom regleringen av lärares undervisningstid, den så kallade USK:en, saknats sedan 1995 utgår jag från mina 26 år som lärare på högstadiet: 1080 minuter undervisning och 35 timmar arbetsplatsförlagd tid per vecka.

Räknat i minuter per vecka innebär regleringen för mig på högstadiet 834–1002 minuter. Som praktisk-estetisk lärare med många elevkontakter bör jag hamna i det lägre spannet, alltså 834 minuter.

Ska jag fortsätta undervisa samma antal minuter som idag ligger jag alltså 168 minuter back innan jag ens har satt min fot på ett personalmöte, öppnat ett mejl eller löst en elevkonflikt.

Idag placeras vi lärare som kartonger på schemat tätt, tätt ihop utan hänsyn varken till planering eller återhämtning. Materialtäta ämnen som slöjd och bild måste möblera om i verkstaden eller ateljén mellan olika gruppers undervisning. Detta tar tid men ges sällan utrymme på schemat. Utöver det har vi institutioner som ska hållas i ordning, verktyg att slipa, penslar att tvätta och tyg att vika.

Vad ska arbetsgivaren prioritera?

Det råder stor brist på slöjdlärare i Sverige, i dagsläget fyller vi ungefär hälften av behovet och jag är tveksam på om det går att hitta kollegor åt oss alla om vi ska undervisa färre minuter per vecka.

Våra ateljéer och verkstäder är även platsen för planering samt för- och efterarbete. Vi behöver alltså tillgång till lokalerna även när eleverna inte har lektion. Jag kan knappast packa en koffert att dra runt på i skolan mellan lektionerna, än mindre ta med allt hem. Detta innebär att vi inte bara måste få in fler utbildade ämneslärare i skolorna utan även måste få tillgång till fler ändamålsenliga lokaler.

Jag inser att jag i augusti nästa år antingen kommer att ligga back i tid eller sakna tillgång till verkstad varje arbetsvecka. Vad ska arbetsgivaren prioritera? Det återstår att se och jag undrar fortfarande hur ekvationen ska lösas.

Eva Söderberg är slöjdlärare på högstadiet på Glöstorpsskolan i Göteborg

LÄS ÄVEN

Söderberg: Därför säger jag verkstad istället för slöjdsal

Söderberg: I slöjd går det inte att vakna till i slutet av terminen

Söderberg: Insikten fick mig att lägga om min slöjdundervisning

Söderberg: Den garanterade undervisningstiden är ett luftslott

Söderberg: Jag fixar inte att utgå från elevernas intresse

Söderberg: Lura inte eleverna att lärande alltid är lätt!