Skolan är ständigt aktuell i samhällsdebatten och särskilt under ett valår formligen haglar politikernas välvilja över oss i landets skolor. En del av receptet verkar vara att förbjuda skärmar och fokusera på att läsa, skriva och räkna. 

Jag vill problematisera det här lite grann.

Digitaliseringen vräktes ut över skolan utan tillräcklig eftertanke kring behov, användning och rimlighet. Ingen frågade lärarna – skärmarna skulle bara ut i varje unges hand oavsett syfte. Det var en kapplöpning utan dess like från huvudmannens håll. Ingen ville verka bakåtsträvande, och lärare som vädrade en åsikt ansågs vara teknikfientliga eller okunniga om vad som behövdes i skolan.

Jag behöver verkligen inte en skärm i handen på varje elev men jag behöver digitala verktyg med mjukvara som faktiskt fungerar i min undervisning och det är en himla skillnad. Verktyg för att visa bild och film, för att instruera och för att lära elever söka kunskap från appar som verkligen tillför något. För skärmar är verktyg. Precis som hammare, symaskiner och stickor. De kan användas klokt eller mindre klokt. Det är användningen som behöver diskuteras, inte förbud.

Talas aldrig hur viktigt handens arbete är

Och här kommer min andra invändning mot förenklade politiska recept.

Det finns ett ensidigt fokus på att läsa, skriva och räkna, och visst är det viktigt. Men jag vänder mig mot att det aldrig talas om hur viktigt handens arbete är för hjärnans utveckling samt att man då och då rättfärdigar lästräning på praktiska ämnes bekostnad. Vi ska inte ägna veckans få slöjdminuter åt att läsa om slöjd i en bok, vi ska använda tiden till att öva manuella förmågor.

Och jag saknar samtalet om de förmågor som gör det möjligt att lära – förutsättningarna som måste finnas för att något ska fastna och automatiseras.

Tålamod. Koncentration. Uthållighet. Nyfikenhet. Mod. Förmåga att fortsätta när det inte fungerar på första försöket och att göra något som är tråkigt utan att ge upp.

I slöjden övas dessa förmågor hela tiden. Ett inre motstånd mot snabbt, enkelt och slarvigt är möjligt att stärka. En elev som först inte får tråden genom nålen lär sig genom att prova igen på ett annat sätt. Den som inte kan hålla en virknål får plötsligt till en rad luftmaskor. Den som aldrig trodde att hen kunde sy ett plagg står till slut med ett färdigt arbete i händerna.

Behöver lyfta blicken

Samhällets behov av människor med olika kunskaper och förmågor har alltid varit en del av skolans uppdrag. Samhället behöver människor som kan tänka, pröva, skapa, lösa problem, samarbeta, hantera motgångar, lita på sin egen förmåga och ställa om när det gamla inte längre fungerar. Människor behöver kunna använda både huvudet och händerna.

Kanske är det här vi behöver lyfta blicken lite. Skolan ska självklart lära barn att läsa, skriva och räkna. Men om vi gör skolans uppdrag till en fråga om att fylla huvuden med mätbara kunskaper riskerar vi att missa något viktigt.

Grundskolans smörgåsbord av ämnen finns för att alla ska få en bred grund av kunskaper och förmågor för att kunna delta och bidra i samhället.

Eva Söderberg är slöjdlärare på högstadiet på Glöstorpsskolan i Göteborg.

LÄS ÄVEN

Söderberg: Hur ska arbetstidsreformen lösas i praktisk-estetiska ämnen?

Söderberg: Insikten fick mig att lägga om min slöjdundervisning

Söderberg: Den garanterade undervisningstiden är ett luftslott

Söderberg: Jag fixar inte att utgå från elevernas intresse

Söderberg: Faktorerna som försvårar betygsättning i slöjd