Debatt: Kursplanen i musik riskerar att bli tandlös
Att ”avsätta tid för undervisning i mindre grupper” visar en god intention men formuleringen är så tandlös att den faller platt mot besparingsivrare inom kommunerna, skriver musikläraren Patrik Andersson.
Debatt Den nya kursplanen är ett steg i rätt riktning men de kraftfulla åtgärderna lyser ännu med sin frånvaro, skriver musikläraren.
Det finns mycket att glädjas åt i förslaget till ny kursplan i musik. Den visar att politiker inte är döva inför några av alla de problem med den skola som tillåtits växa fram utan att någon dragit i nödbromsen. Jämfört med vissa tidigare kursplaner är den ett under i tydlighet men för att reformer ska bli verkningsfulla behöver de synkroniseras med alla skolans områden.
Betygskriterierna är förvisso alltjämt luddiga och ger den enskilde läraren mandat att avgöra vad som är ”goda” eller ”mycket goda” kunskaper. Samtidigt består det målrelaterade betygssystemet och betygen används alltjämt som urvalsinstrument till högre utbildning trots att det sedan länge varit uppenbart att kopplingen mellan betyg och kunskaper är svag och jämförbarheten av betyg mellan olika skolor är låg.
Maggio eller Toto?
Ett alternativ för att öka jämförbarheten hade varit att tydliga göra de faktiska kunskaper eleverna ska ha erövrat i klartext. Exempelvis huruvida en elev med högsta betyg i musik i svensk grundskola ska klara av att läsa från helnot ned till åttondelar eller möjligen är det så att en elev som ska ha högsta betyg ska klara av att läsa punkterade notvärden och bindebågar? Ska eleverna med högsta betyg klara av att spela en Veronica Maggio-låt i ensemble eller ska de klara av att spela Toto?
Att ”avsätta tid för undervisning i mindre grupper” visar en god intention men formuleringen är så tandlös att den faller platt mot besparingsivrare inom kommunerna (trots att de går med stora överskott) och fuskande friskolor som vill lägga pengarna i privata fickor. Klipp i stället till med ”all musikundervisning från och med (nya) åk 7 ska ske i halvklasser” så kommer det att hända saker.
Vänd er till lärarprofessionen
Skolverket har varken vilja eller kompetens att klara detta så det enda rimliga alternativet är att vända sig till lärarprofessionen. Olyckligtvis är lärarkåren, ur ett professionellt hänseende, mer eller mindre sönderslagen. Regler kring legitimering upprätthålls inte, den professionella autonomin har kringskurits, låga antagningskrav till (en starkt kritiserad) lärarutbildning och sänkt status för yrket har lett till en feminisering och proletarisering av professionen, professionens kunskapsbas kontrolleras av politiken och akademiska pedagoger utan koppling till professionen, kunskapsuppdraget har kastats ut till förmån för omsorgsuppdraget, lärarnas maktförhållande visavi skoladministration och skolledning är gravt asymmetrisk till lärarnas nackdel.
För att systemet ska fungera krävs en stark profession med hög grad av autonomi och status, beslut på skolans område bör fattas av professionella sammanslutningar bestående av de främsta från yrkeskåren (nedläggandet av new public management får bli en senare fråga). Det är även en överlevnadsfråga för yrket när lärarutbildningen är otänkbar för toppstudenterna och en ödesfråga för samhället när skolan som institution inte har förutsättningar att göra kommande generationer smartare än föregående.
Eldsjälar håller skolan flytande
Till syvende och sist behövs en stark lärarprofession med politiskt inflytande samt inflytande över den kunskapsbas som förmedlas på lärarutbildningarna och utgör den professionella grunden för att skolan ska fungera. Vi kan inte ha en skola som är konstruerad att hållas flytande av massa eldsjälar som bränner ut sig, mår dåligt, blir tvungna att gå ner till deltid eller lämnar yrket mitt i karriären.
Patrik Andersson, lärare och läromedelsförfattare, Bromma
LÄS ÄVEN
Debatt: Skolverket tappar bort viktigt krav i kursplanen i musik
”Estetiska ämnen visar vad skoldebatten missar om kognition”