Jag är fast besluten att mina mellanstadieelever ska lära sig dansa bugg om några veckor. Många kommer att hata mig.

Dans har funnits så länge vi har kunnat stå upp och banka på en trumma. I alla samhällen och grupperingar har det funnits danstraditioner. Det är nästan något som definierar ett folk; vad brukar ni äta? Vad har ni för språk? Vad har ni för danser? Förr hade vi dragspel och fiol. I dag har vi Tiktok och Just Dance. Någonstans här ska idrottsundervisningen hitta sin plats mellan tradition och modernt. Och det är här det blir jobbigt för eleverna.

Så ångestfyllt för eleverna

Största problemet med traditionell dans är att den nästan alltid innefattar kroppskontakt. Det är så ångestfyllt för eleverna att hålla handen med någon av motsatt kön. Den ångesten sprider sig som ett gift i en grupp. Om en vägrar så har man en hel klass som inte vill vara med. Snabbt finner man sig själv stående mitt på dansgolvet med ett överdrivet leende på läpparna, tragglande med grundstegen medan eleverna står längs sidorna med ryggen mot ribbstolarna och armarna i kors.

Jag förstår ändå var den här ångesten kommer ifrån. Jag minns i årskurs 7 när Gerd ställde upp oss killar mitt emot tjejerna och vi skulle gå och fråga om lov till en dans. De fick inte heller tacka nej. Stegen fram till Josefine var nog de längsta jag tagit i mitt liv och det hjälpte inte att floden Ganges rann längs händerna.

Men så ser det inte ut i dag. Jag slumpar flera gånger per lektion vilka de ska dansa med. Jag tillåter dem att ha fingervantar om de vill. De får inte lära sig kill- och tjejsteg utan de får lära sig att både dansa som förare och följare.

Ändå finns det grupper där det är nästintill ogenomförbart. Vilket jag tycker är så jävla synd, för de missar något som är bland det roligaste på idrotten.

Jenka, troika, foxtrot, virginia reel och bugg. Tänk om jag bara kunde få eleverna att kasta sig in med huvudet först, utan att tänka efter. Bara dansa. Ha kul till den teatrala musiken. Lyckas tillsammans.

Spontana leenden

Visst dansar vi modern linedance och till Just Dance-klipp. Men det finns något speciellt med den traditionella dansen. Här kommer de närmare varandra på ett annat sätt. Här behöver de hitta stegen tillsammans och röra sig synkroniserat genom pardans, precis som människor har gjort i generationer. De får lära sig vad deras mor- och farföräldrar en gång fick lära sig i skolan, precis som deras föräldrar före dem. De får lära sig ett nytt sätt att kommunicera på. Ett helt nytt språk som inte kräver att de hittar rätt ord, utan i stället rätt steg. Dansspråket. Och det är ett av de områden på idrotten där jag får se de mest spontana leendena.

Men först ska vi ta oss förbi den där förbannade ångesten. De måste bara ges förutsättningarna att våga.

Alexander Skytte är idrottslärare på Skälbyskolan i Järfälla samt författare och föreläsare.

LÄS ÄVEN

Skytte: Skolresultaten sjunker i takt med att friluftsdagar försvinner

Skytte: 27 sjuåringar, en lärare och inte ens ett ”bra jobbat”

Skytte: Brännboll är inte på väg bort från svensk skola

Skytte: Barns känslor är äkta – oavsett hur fåniga vi tycker att de är

Skytte: Vi hamnar fel om vi utgår från att elever vill förstöra

Skytte: I början var jag rädd för mina elever