Idrottshallen luktar billigt rengöringsmedel i kombination med svett, trots att ingen ännu hunnit bli svettig.På golvet springer 27 sjuåringar omkring som om de vore försedda med ostyrda motorer. Någon gråter. Två killar har redan börjat leka kull åt fel håll på banan. En flicka står längst bak och tittar ut genom fönstret. Motorikbana står på schemat.

”Du kommer vara ensam på lektionen idag. Vi är tajt med personal”, sa fritidspersonalen uppgivet till mig innan lektionen började. Great.

Ensam – mitt i infernot

Så där står man mitt i infernot. Ensam med uppspända pupiller för att vara helt säker på att inte missa minsta lilla indikation på trubbel. Och jag vet att det inte är fritids fel. De stressar som tusan med att hitta barnens borttappade kläder och hjälpa dem att sätta på sig strumpor. De transporterar fyra klasser fram och tillbaka från omklädningsrum till klassrum. Jag har själv haft den rollen och skulle aldrig vilja ha den igen. Det är för tungt. Så hur skulle jag någonsin kunna begära att någon skulle stanna med mig?

Men det här ska naturligtvis gå. Det brukar det göra. Det är ändå bara två lektioner. Och det är just där det skaver.

För vad förväntar man sig egentligen av mig som lärare? Jag ska undervisa samtidigt som jag ska ansvara för säkerheten i salen och ta hand om alla barnens behov. Jag ska se till att eleverna förstår och gör rätt. Om de inte gör det ska jag finnas där och rätta till. Och framför allt har jag de där speciella stationerna där eleverna behöver utmana sig själva lite extra, som överslag på bom, där jag konstant behöver befinna mig för att vara behjälplig. Allt det här förväntas jag nu göra helt själv, med 27 spralliga individer med all bevarad livsglädje. Att det inte redan står ett lärarpris på mitt bord är ett under.

Salen fylls av gråt

Hur mycket jag än försöker spänna upp ögonen är det svårt att hålla koll på så många knoddar samtidigt. En elev krockar, en annan ramlar. En lodlina som slår till en tredje. Det tar inte lång tid innan en hel sal kan bli full av gråt och alla lärarmål om att träna grovmotorik är sedan länge utkastade genom fönstret. När sådana här situationer inträffar verkar vi ha glömt vad idrottsundervisning faktiskt innebär. Var tog våra prioriteringar vägen, egentligen?

Det här är en av skolans farligaste vanor. Vi lägger ett strukturellt haveri på den enskilda läraren och hoppas att läraren ska lösa det med engagemang och dåligt samvete.

”Det brukar gå.”

I lärargrupper på sociala medier blir det närmast en tävling i vem som har det värst när detta lyfts. Lärare beskriver hur det är vardagsmat, blivit en vana och är så det ser ut. En blandning mellan bekräftande och någon form av negativt skryt. Har du bara 27 elever i ettan? Jag har 31 och hälften har diagnoser. Hur kan en sådan här situation någonsin accepteras och normaliseras? 

Den sjuåring som står bredvid och väntar på hjälp får vänta. Den som håller på att tappa koncentrationen får ingen vuxen som fångar upp honom innan han stör resten. Och den elev som faktiskt gör precis det läraren har bett om får kanske inte ens höra ”bra jobbat”.

Tack gud att det finns ungar

Om vi vill att elever ska bli sedda måste det finnas vuxna som hinner se dem. Om vi vill att elever ska få stöd måste det finnas vuxna som hinner ge stödet. Och om vi vill att idrottsundervisningen ska vara något mer än att hålla 27 sjuåringar från att slå ihjäl varandra på en bana, i någon form av barnpassning, då måste vi ge läraren rimliga förutsättningar. 

På lektionen har en flicka varv efter varv kommit till bomöverslaget och vågar bara inte genomföra det fullt ut. Vi provar försiktigt mer och mer för varje varv. Hon kommer lite längre, men så fort vikten skiftar från fötterna framåt blir det för läskigt. Men jag har sett det här förut, och jag vet precis vad som kommer hända. Därför står jag här.

För det finns alltid en sådan här flicka i varje klass. En som så gärna vill, vars hjärnspöken sätter stopp. Och det är så enkelt att vifta bort dem. Därför vill jag fortsätta ha tid att stå här. De sista fem minuterna på lektionen, där eleven bestämmer sig för att “nu gäller det”. Blundar, tar sats och slår bestämt runt bommen. Lystern i barnets ansikte är obeskrivlig. 

Det är vad jag lever för. Tack gud att det finns ungar.

Alexander Skytte är idrottslärare på Skälbyskolan i Järfälla samt författare och föreläsare.

LÄS ÄVEN

Skytte: Får skoljoggen plats i skolan?

Skytte: Skolresultaten sjunker i takt med att friluftsdagar försvinner

Skytte: Brännboll är inte på väg bort från svensk skola

Skytte: Barns känslor är äkta – oavsett hur fåniga vi tycker att de är

Skytte: Vi hamnar fel om vi utgår från att elever vill förstöra

Skytte: I början var jag rädd för mina elever