I min förra text skrev jag om vikten av skoljoggen. Ytterligare en omätbar rörelseglädjesdag som på sina håll har givits kraftiga begränsningar eller till och med försvunnit helt är friluftsdagen. Men denna dag är inte den enda som brukar omfamna idrottsämnet.

På min skola har vi haft flera återkommande traditionsenliga friluftslivs- och idrottsdagar. 

Vi har haft friidrottsdagar tillsammans med högstadiet, vandringar längs de gamla vikingalederna och cykelorientering. Vi har haft halvdagar för våra elever i årskurs två där de går iväg med en överintresserad fritidspedagog som älskade skog och mark. Här fick de lära sig av Lasse vilka svampar som var ätbara och vilka som inte var det. Hur man kunde känna igen träd på deras bark och löv och på vintern hände något alldeles speciellt. Då fick de vara ute med Lasse och spåra djur i snön. 

”Något förändrades med tiden”

Jag jobbade flera år med Lasse, en krutstark gubbe som länge hade gått som obehörig idrottslärare. Sedan ville man tillsätta en behörig och han fick då gå över till fritidsverksamheten men lovades få fortsätta med sina utedagar med alla tvåor, två dagar i veckan. Något hela skolan uppskattade. 

Men något förändrades med tiden. Ledning byttes ut och verksamheten stramades åt. Hans två sista år innan pension drogs dessa dagar bort med motiveringen: ”eleverna förlorar för mycket undervisningstid”. Att se någon som dedikerade sitt liv till barnen på vår skola och deras välmående i naturen nu bli av med det sista av det arbete som hade kommit att karaktärisera honom var för mig hjärtskärande.

Alla dessa aktiviteter är borta nu.

De har nämligen en gemensam nämnare. Ett problem. Och det är att de tar tid. Mycket tid. 

Dessutom kräver de engagemang och resurser. Metaforiskt är det en silverådra i berget som för länge sedan har sinat. Jag har inga faktiska bevis för att det finns ett direkt samband mellan antalet friluftsdagar och Pisa-resultaten. Hade jag haft det hade jag fått behålla alla mina friluftsdagar som nu är borta. Och Lasse hade fått avsluta sin karriär med den glädje han alltid uppvisade när han fick gå iväg med sina grupper till skogen. Det jag däremot är övertygad om är att vi gör ett farligt misstag när vi likställer mer undervisningstid med mer lärande. Vi kan likväl räkna kottar i skogen, för att bibehålla metaforiken. 

”Hävdar att det är helt befängt”

För vem kan mäta värdet av en elev som får stå på ett par skidor för första gången i sitt liv?

En elev som får lära sig översteg på sina skridskor när klassen fått 2,5 timmar i en ishall, alldeles för sig själva?

Eller eleven som hittade just sin grej när de var på den där friluftsdagen där aktiva föreningar i kommunen kom ut och lät eleverna prova cricket, golf och sportfiske?

Jag hävdar att det är helt befängt att se dessa dagar som förlorad undervisningstid bara för att de inte ryms i ett provresultat. Det är en vinst av livskunskap. Det är dagar som ger energi och får eleverna att orka med skolarbete i klassrummet som de ofta kan uppleva som utmattande. Dessa friluftsdagar är värda att värna.

Än i dag har jag en elev i årskurs fem som kommer fram till mig och berättar ”Alex, kommer du ihåg när vi åkte skridskor? Det var jättekul!” Eleven gick i årskurs ett när jag lärde honom hans första skär på låneskridskorna. 

Vem vet vad det minnet är värt?

Alexander Skytte är idrottslärare på Skälbyskolan i Järfälla samt författare och föreläsare.

LÄS ÄVEN

Skytte: Får skoljoggen plats i skolan?

Skytte: Brännboll är inte på väg bort från svensk skola

Skytte: Barns känslor är äkta – oavsett hur fåniga vi tycker att de är

Skytte: Vi hamnar fel om vi utgår från att elever vill förstöra

Skytte: I början var jag rädd för mina elever