Tiomasken är ett bra matematikverktyg för att se delar och helhet. Med de yngre barnen <br />kan man använda en femmask i stället.
Mia lägger grunden för matematiskt tänkande
Inte bara en elefant som balanserar. Mia Johansson, lärare i förskolan, stannar upp i leken för att få med matematiken.
Pedagogiska tips
Matematik är roligt, magiskt och spännande! Det vill Mia Johansson, förste förskollärare i matematik, förmedla till alla barn på förskolan. Och inte minst till andra lärare.
– Jag möter många vuxna som har en bild av att det är svårt med matematik och omedvetet för det vidare till barnen.
För nyblivna ettåringen Hugo är det tredje dagen på förskolan så han är mitt i inskolningen. Den här morgonen går han obekymrad rakt in till de andra barnen och börjar känna på elefanterna, som snart ska få balansera på en spindeltråd.
– Snart ska vi sjunga om elefanten! Vill ni hoppa på prickarna först? frågar Mia Johansson.
På golvet har de fem stora prickar med siffrorna ett till fem på lagom hoppavstånd från varandra. Mia tar med sig Hugo och hans kompisar och så hoppar de:
– Ett, två, tre, fyra och feeem, ropar Mia Johansson.
Just nu jobbar Mia Johansson på småbarnsavdelningen på Nya Slättängsgårdens förskola i Töllsjö, Bollebygds kommun. Men hon är också kommunens förste förskollärare i matematik, vilket innebär att hon handleder sina kolleger som vill utveckla matematiken i förskolan.
Ger barnen taluppfattning tidigt
Det som fick Mia Johansson att medvetet arbeta med mer matematik i förskolan var när hon fick höra att många högstadieelever hade svårt för matten och att de hade en bristande taluppfattning. Med taluppfattning menar hon att man har en naturlig känsla för vad tal representerar, hur de är uppbyggda och relaterade till varandra. Att man kan urskilja likheter och olikheter och se sambanden mellan delar och helhet.
Vi i förskolan kan tidigt ge barnen en känsla för matematik som något som är lustfyllt och spännande.
– Då tänkte jag att vi i förskolan borde kunna göra mer och ge barnen en grund från början och att vi tidigt ger barnen en känsla för matematik som något som är lustfyllt och spännande.
Deltog i forskningsprojekt
Mia Johansson tog kontakt med Camilla Björklund, professor i pedagogik vid Göteborgs universitet, och frågade om det fanns något hon kunde göra för de yngsta barnen, något som kom att leda till ett helt forskningsprojekt. Sex förskoleavdelningar i kommunen deltog och träffade tre forskare från universitetet en gång i månaden. Efter varje träff, fick de en ny övning att genomföra i barngruppen. Barnen som deltog var mellan tre och fem år. Alla övningar filmades och följdes upp. På så vis fick förskollärarna både handledning utifrån de övningar som filmats och inspiration till att prova nya aktiviteter i sina barngrupper.
– Det var väldigt inspirerande att få den chansen till dialog med forskarna och att vi tillsammans kunde se hur barnen genom till synes enkla och lekfulla övningar ökade sin taluppfattning allteftersom projektet framskred.
Lär sig delar och helhet
Mia Johansson berättar hur barnen vid matbordet först kunde räkna alla som satt vid bordet för att sedan räkna hur många som drack mjölk, hur många som drack vatten och hur många det blev tillsammans.
– Det var ju precis dit vi ville komma, att de skulle se delarna i helheten. Det är ju det matematiken grundar sig på.
Mia Johansson förbereder tvååringarna Olle, Wendela och Hilda för en stunds matematik på samlingsmattan.
Mia Johansson samlar ihop sin lilla grupp med ett- och tvååringar i samlingsrummet för en sångstund. För ett otränat öga ser det först ut som vilken sångstund som helst, men snart märker vi hur matematiken smygs in i lekarna. Hon lägger ett snöre (”spindeltråd”) på mattan och alla börjar sjunga: ”En elefant balanserade …” När den första elefanten placerats längst fram på tråden avbryter hon sången och pekar på elefanten.
– Det här är en elefant, säger hon och pekar tydligt med ett finger på elefanten.
– Ska vi ta nästa elefant?
Visar med fingrarna
Sången fortsätter och hon avbryter igen.
– Hur många elefanter blir det då? En, två. Hon pekar igen och uppmuntrar barnen att visa med fingrarna hur många elefanter det är.
Hon fortsätter så tills de kommer till fem elefanter och barnen ser att fem är hela handen.
Mia Johansson förklarar att de lekar hon gör egentligen är vanliga förskolelekar som alla känner till, men att hon ”stretchar” dem lite för att samtidigt få med matematiken.
En elefant. Vera, två år, pekar med ett finger tillsammans med Mia Johansson.
Räcker inte med siffror på väggen
Att enbart lära sig räkna 1, 2, 3 och så vidare, blir bara som en ramsa och säger inget om matematik, menar Mia Johansson, och förtydligar med begreppen ordinalitet (att förstå att talen kommer i en viss ordning och att till exempel fem är mer än fyra) och kardinalitet (att förstå innebörden av antalet i en mängd, till exempel att förstå mängden fem direkt utan att behöva räkna från början).
– Om vi vill att barnen ska lära sig se världen i ljuset av matematik räcker det inte att räkna barnen i samlingen eller att ha siffror på väggen, säger Mia Johansson.
I forskningsprojektet var det de äldre (3–6 år) förskolebarnen som var med, men det är egentligen ingen skillnad på metoden, mer än att hon med de yngsta barnen inte räknar så långt. Principen att lära ut helhet och delar finns med hela tiden, liksom ordningsföljd, förmågan att se mängder och att använda begrepp som fler än, färre än och lika många.
Tiomasken för de äldre
De äldsta barnen på förskolan räknar lätt upp till tio och ser direkt delarna av helheten i en övning med den så kallade ”tio-masken”, ett verktyg som också användes flitigt i forskningsprojektet. Hannes, Wilda och Vidar är tre pigga femåringar som gärna vill vara med på en extra ”matematiklektion” när de får chansen. Tiomasken har fem gröna och fem gula kulor. Mia Johansson gömmer fem av dem under en tygbit.
– Hur många har jag gömt?
– Fem, svarar barnen.
– Hur visste ni att det var fem gömda?
– En, två, tre, fyra, fem, säger Vidar och lägger ett finger på varje.
– Får ni ett finger på varje? Just det, du har en tumme också, säger hon till ett av barnen som inte riktigt får till det med fingrarna.
Ställer följdfrågor
Hon fortsätter övningen med att gömma två kulor.
– Hur många blir kvar?
– Åtta.
– Hur många har jag gömt då?
– Två.
När barnen ska lägga sina fingrar på de åtta kulorna använder alla barnen olika konstellationer av sina fingrar. Bara det blir en demonstration i hur lösningar kan vara olika, även om det bara finns ett svar – något som uppmuntrar barnen att fundera kring innebörden av vad talet åtta betyder.
Med de större barnen använder hon gärna också följdfrågor för att inte bara bekräfta det barnen redan kan, som med de åtta fingrarna eller när de tittar på olika former.
– Säger man ”ja, bra, det är en cirkel” blir det stopp där. Men utmanar man barnen vidare med frågor som ”hur vet du det? Vad är det som gör den till en cirkel?”, då får de resonera och fördjupa sin förståelse.
”Nu har vi gjort matematik!”
När Mia Johansson gjort en övning med barnen, trycker hon på att de gjort ”matematik”. Hon berättar om hur ett av barnen som var med i projektet hade en bild av att matematik var något svårt. När hon hade fått göra sin egen ”tio-mask” och visat den hemma hade hon sagt till sina föräldrar att ”nu kan jag matematik”.
– Det är ju precis dit man vill komma, att inte fastna i det som är svårt. Jag har ju fått följa alla barnen och sett dem bli lyckliga över att få visa att det förstår. De ler ju inifrån och ut! Och då blir jag lika lycklig! säger Mia Johansson.
LÄS OCKSÅ:
Så väcker förskolan tvååringarnas matteintresse
Så sprider eleverna sifferglädje i förskolan
Forskaren: Ge plats åt naturvetenskap i leken
