Här breddas leken bortom normer och stereotyper

Utanför de stora glaspartierna som utgör merparten av förskolan Metronomens yttervägg faller duggregn över det nybyggda höghuskvarteret ”The Brick” vid Telefonplan i Stockholm. Allt är stort, högt, tätt, modernt, sobert och stilrent. Raka linjer, dova färger.

Metronomen må ligga i just ett sådant hus, men här inne på avdelningen Freddie Mercury anlägger man moteld mot det kantiga: Textiler, målningar, trädgrenar, pärlplattor, kottar, ljusslingor och allsköns handgjorda pyssel och pynt bildar en oas av barntillvänt mys.

– Det är vår kollega Annika som skapat miljön, hon är jätteduktig på sådant. Vi vågar inte flytta på någonting, skrattar Gladys Samuelsson, lärare i förskolan.

Sedan hösten 2025 deltar hon tillsammans med lärarkollegorna Moa Olvedal och Elise Nilsson Kohli i ett ULF-projekt som handlar om könsstereotypa normer i förskolan.

– Jämställdhet är en stor del av förskolans värdegrund. Här tar barnen sina första steg på väg ut i världen, och vi lägger grunden för ett mer jämställt samhälle, säger Moa Olvedal.

Undersöker mönster

Trots regnvädret släpper jättefönstren in ordentligt med ljus som spiller ut över bordet där Rut och Mathilde sitter med papper och penna och ritar. På golvmattan en bit bort ligger Loke och Casper, uppslukade av färgglada magnetiska byggklossar.

Så långt allt väl. Vissa tycker om att rita, andra tycker om att bygga. Men en sak som lärarna tillsammans med forskare på Södertörns högskola och Mångkulturellt centrum undersöker i sin forskningscirkel är vad som händer när den typen av preferenser följer samma mönster dag efter dag, vecka efter vecka och så vidare. Då riskerar mönstret, eller normen, att begränsa det individuella barnets möjlighet att faktiskt välja själv.

– De äldre barnen delar ofta upp sig i pojkar och flickor, de leker helt olika saker, med olika material, och på olika ställen. Medan 3–4-åringarna fortfarande leker tillsammans, säger Moa Olvedal.

Är det ett problem? Kan de inte bara få välja olika?

– Jo, absolut. Och det gör de ju, ofta. Men gör man det varje dag hela tiden kan det börja kännas som att man inte får prova någonting annat. Att ”nej det där är ’deras’ hörna, jag är inte välkommen där”.

– Läroplanen säger att vi ska motverka stereotypa normer som begränsar barnen. Och där har vi diskuterat ”vad är det som begränsar barnen då?”. Det vi tycker vi ser är att de begränsas av att de inte får prova ett visst material, eller prova att möta en viss kompis med en viss erfarenhet, säger Moa Olvedal.

Vill bredda perspektiven

Den regisserade leken, som de kallar metoden de utforskar just nu, är ett försök att överbrygga sådana begränsningar. Lärarna utgår från barnens egna val och fria lek, men gör justeringar – ”interventioner” på forskarspråk – för att erbjuda fler möjligheter till fler barn.

I exemplet med flickor som ritar och pojkar som bygger, har de slagit ihop de båda aktiviteterna till en gemensam i två steg: Först sitter alla och ritar ett flygplan, som de därefter bygger tillsammans med magnetklossorna.

– Det handlar inte om att få barnen att göra någonting de inte vill göra. De ska få leka det de tycker är roligt. Tanken är att bredda barnens perspektiv och att ge dem möjlighet att prova nya aktiviteter och roller ifall det finns någonting som de skulle tycka är kul, säger Moa Olvedal.

– Sedan leker barnen det de upplever hemma, i sin vardag. De kan säga att ”tjejer tycker om att vara i badrummet”. De kanske upplever att mamma tar mer tid på sig i badrummet till exempel. En pojke som själv har långt hår kan säga ”pojkar har inte långt hår”. För det är så det ser ut över lag, säger Elise Nilsson Kohli.

– Barnen ser tidigt hur normerna i samhället ser ut. Och vi kan inte förändra det de ser, men vi kanske kan addera, eller utveckla det som finns inom dem, säger Gladys Samuelsson.

Fler kan vara med  

I hennes barngrupp var många av pojkarna under en period intresserade av Minecraft, och byggandet på förskolan kretsade mycket kring den världen – en värld som inte alla hade koll på. Då blev glappet som behövde överbryggas en fråga om populärkulturella referenser.

– Vi hade flickor som tyckte om att bygga i den gruppen också, men de byggde andra saker, och inte tillsammans med varandra, säger Gladys Samuelsson.

Där blev den regisserade leken till en historia om en Minecraft-stad som hade gått sönder, och barnen skulle tillsammans bygga upp den igen.

– Då fick de prata om vad som behövs i en stad. Och de kom på att det behövs sjukhus, det behövs hem, det behövs skolor och så vidare. Plötsligt så kunde många fler vara med i den gemensamma leken, när det fanns saker för fler barn att relatera till. Och då blev det också nya konstellationer av barn, som annars inte leker så mycket tillsammans säger Gladys Samuelsson.

Superhjältar och mammor

Den regisserade leken är ett resultat av observationer lärarna gjort av sin egen verksamhet. Forskningscirkeln inleddes med att de filmade sig själva och barnen i vardagen, för att i efterhand analysera och diskutera filmerna tillsammans. Och de fick ett par överraskningar.

– En lek kan se beskedlig ut i stunden, men sedan när man närstuderar filmen ser man att ett barn blir uteslutet. Och på motsvarande sätt kan de här mer vilda lekarna, som ibland verkar kaosartade, faktiskt visa sig innehålla turtagning och lekkoder, säger Elise Nilsson Kohli.

Ett tydligt exempel på att få pröva nya roller bland de lite yngre barnen var när flickorna var inne i familjekonstellationslekar medan pojkarna lekte superhjältar.

– Man kan titta på sättet ett barn rör sig om det leker Superman: kraftfullt, självsäkert och dominant. Och sedan jämföra det med det mer alldagliga kroppsspråket hos den som leker mamma. Det kan i förlängningen prägla hur barnen ser på sig själva, och vilka vuxenroller de förbereder sig för, säger Moa Olvedal.

Detta föranledde leken som handlade om en familj med superhjältar.

– Vi utgick från en saga om en vanlig familj, som jag ändrade lite. Så det var Hulkens familj, och Spiderman var med på ett hörn också, i sagan.

När ni erbjuder barnen att pröva nya roller, glider de snart tillbaka i sina tidigare roller då?

– Ibland, absolut. Och det är ju balansgången igen, hur mycket man ska vara inne och peta. För de ska få leka det de tycker är roligt. Men tanken är ju hela tiden att bredda barnens perspektiv, och att låta dem prova om det finns ett alternativ som de skulle tycka var kul, säger Moa Olvedal.

Ska mäta effekten

Forskaren René León Rosales på Mångkulturellt centrum och Södertörns högskola har agerat cirkelledare, med stöd från David Gunnarsson, lektor i etnologi och studierektor på lärosätets förskollärarutbildning. I rapporten ”Att leka in jämställdhet – om regisserad lek som metod för att vidga könsnormer i förskolan” skriver de att metoden ger barn möjlighet att anta fler roller i leken, umgås med barn från andra kön och turas om att inta de mest statusfyllda rollerna i en rollek. Men de adderar att det är oklart om effekterna består över längre tid. Den frågan hoppas de kunna få svar på under läsåret 2026/27, när ett pilotprojekt kommer att genomföras på Metronomen.

– Vi kommer att göra interventioner med regisserad lek vid ett antal tillfällen under läsåret, och studera barnens fria lek över tid. Då kan vi förhoppningsvis se om det här gör att barnens kamratrelationer förändras, och om deras egna beskrivningar av det förändras, säger David Gunnarsson.

– Vi vill se om det spiller över och påverkar barnens lek när de leker själva, om det har någon effekt, tillägger Elise Nilsson Kohli.

Vad skulle den effekten vara?

– Att de breddar vilka typer av lekar de leker, med vilka kompisar de leker, vilka roller de tar. Och så hoppas vi att pojkar och flickor ska leka mer tillsammans. Att det blir friare vem som gör vad, och mindre låst i könsrollerna.