Krönika En schemalagd lästimme om dagen skulle ge läraren stöd i sitt arbete att främja läsningen. För eleverna skulle schemat tydligt berätta att nu ska vi läsa. Timmen ska fredas från annat, skriver Anne-Marie Körling.
Skolan är platsen där läsningen kan och ska äga rum. Detta för att ge de elever som inte läser hemma en plats att upptäcka läsningen på men också för de som redan läser för livet. Upprustningen av skolans bibliotek och rekryteringen av skolbibliotekarier är efterlängtade insatser. Men jag saknar det uppenbara. Varför står det inget i schemat som markerar att vi sätter läsningen i rummet?
Schemat styr vad som sker i klassrummet. Schemat berättar vad vi lärare ska ge för lektioner och vad lektionerna ska innehålla. Schemat styr våra förväntningar om vad som ska ske och vad vi kan vänta oss. Schemat berättar om ämnet och organisatoriskt ser schemaläggningen till att vi ger de timmar vi ska i varje ämne, det vill säga, vad. Jag ser en möjlighet att schemalägga också en lästimme om dagen. En sådan skulle ge läraren stöd i sitt arbete att främja läsningen. För eleverna skulle schemat tydligt berätta att nu ska vi läsa. Timmen ska fredas från annat.
”Må det landa hos beslutsfattarna”
När jag började som lärare kunde jag lägga upp mitt dagliga schema som jag önskade. När eleverna gick i årskurs tre läste de 90 minuter varje dag. För detta uppmärksammades jag. Vi blev en så kallad läsande klass långt innan begreppet myntades. Det som borde ha uppmärksammats var hur mina elevers läsande påverkade deras nyfikenhet, fantasi och förmåga att läsa annat och sådant som var tvunget. Men det som inte är fastlagt i organisationen och i skolans gemensamma syn på uppdraget att ge eleverna ett rikt och nyanserat språk i tal och skrift gör läraren ensam. Många gånger fick jag försvara mina lästimmar. Det hade jag inte behövt göra om skolan hade en gemensam syn på läsundervisningen och läsningens betydelse.
Och alla vi som kämpat och kämpar för läsningen och vikten av att läsa riskerar att bli de där eldsjälarna som påminner i mörkret. Vår kraft behövs i klassrummet, tillsammans med eleverna där vi nyfiket upptäcker litteraturen.
Den här krönikan är ett förslag.
Må det landa hos beslutsfattarna.
Anne-Marie Körling är lärare, författare och läsfrämjare.
LÄS ÄVEN
Körling: Nej, läsningen i skolan kan inte skjutas åt sidan
Körling: Så drabbar stressen i skolan både elever och lärare
Körling: Skolan är det bästa skyddet våra barn har
Körling: Nu är nyfikenheten viktigare än förra läsårets dystra resultat