En ung läsare har fått sitt boklån uppmärksammat. När barn vill läsa är det främjande att vi uppmärksammar deras bokval och inte dömer dem för den bok de valt. När vi ser tillsammans på böcker är samtalet inte långt borta.

”Var hittade du boken? Vad gjorde att du uppmärksammade den? Vad är du nyfiken på?” är frågor jag brukar ställa. Frågor som inte bär en underton av misstänksamhet och som inte berättar att jag värderar läsarens kompetens eller den bok läsaren valt. Barn lånar böcker av många olika skäl.

En sådan bok ska eleven få låna

Jag minns en pojke. Han lånade en bok som inte ansågs vara en bok för honom. Man ville att han lämnade tillbaka den. Att han läste något annat. Men boken han ville låna handlade inte om att läsa boken utan handlade om att boken var hans pappas älsklingsbok. Om vi lyssnat till berättelsen om boken skulle vi förstå det komplexa som boken utgör en del av. Här handlade det om att få knyta an till något av det pappan tyckt om och att det blev just den här boken kunde ju ingen av oss gissa oss till. Pappan levde inte längre. Pojken sökte upp saker att minnas sin pappa genom.

En sådan bok ska eleven få låna. En sådan bok tar vi inte ifrån barnet. Böcker är inte enkla. De betyder mer än bara att vara en bok och en författares berättelse. Böcker är samtal, författaren berättar för läsaren, läsaren skriver in sig mellan raderna och samtalet växer. Böcker är också artefakter kopplade till minnet av någon eller något.

Rörande boklånet där barnet lånade en bok som ansågs vara skrämmande och farlig för barnet hade kunnat utvecklas till ett samtal med barnet självt. Ett sådant samtal måste bygga på respekt och sval nyfikenhet där barnet kan förklara varför boken verkar intressant och varför barnet vill läsa den. Det kan vara så komplicerat att barnet hört talas om boken av kompisar, och för att få vara med måste man ha läst den, och därför står nu barnet med boken i handen och vill låna den. Barn utsätter varandra för läskiga utmaningar och situationer. När ”Motorsågsmassakern” gick att låna i videobutiken hörde det till att kunna se en sådan film, barnförbjuden och allt, trots att man var för liten skulle man klara av att se det brutala.

Lite svalka erfordras

Vad vill jag säga? Jag tror vi måste öppna upp för samtal kring böcker. Dessa samtal ska inte göra läsaren osäker på sin läsförmåga eller lusten att läsa annat än vad man tror läsaren om. Läsförmågan som eleven på egen hand utmanar när eleven plötsligt ger annan litteratur företräde. Men också att hamna fel i bokhyllorna och hitta något som man tror är det man vill låna. Förskräckelsen hos omvärlden, de stora reaktionerna och de alltför långtgående konsekvenserna av denna oro kunde ha förhindrats genom kontakt och samtal samt viss vägledning adderat med en nyfikenhet – hur kom det sig att det blev just denna bok?

Det viktigaste är att läsaren inte blir bedömd och att frågorna och samtalen rör boken läsaren valt. Kanske hade eleven kunnat förklara vad som stod på spel. Kanske bibliotekarien hade sluppit springa med oron till högsta instans. Lite svalka erfordras.

Anne-Marie Körling är lärare, författare och läsfrämjare.

LÄS ÄVEN

Körling: Elevernas nya snabba språk ställer till det

Körling: Barn av vår tid kräver en ny sorts pedagogik

Körling: Svenska lärare borde känna samma stolthet som finska

Körling: Dagen jag litade som mest på min profession