”Skolans uppgift kan inte vara att avskärma barn”

När Pisaresultaten sjunker vill skolpolitiken gärna hitta en tydlig orsak. Och orsaken är nu återigen skärmen. Utbildningsminister Simona Mohamsson talar om en ”skärmpandemi” och beskriver skärmarna som ”giftet i vårt samhälle”. Lösningen blir därefter enkel: ut med skärmarna och in med böckerna.

”Där skapar de mening”

Men barn och unga växer upp i en värld där en stor del av kommunikationen är digital och skärmbaserad. Där läser, skriver, tittar, lyssnar, samtalar och skapar vi och de mening, ofta genom flera uttrycksformer samtidigt. Det är en utveckling som skolan måste förhålla sig till – inte en värld vi kan eller bör vrida tillbaka.

Det innebär naturligtvis inte att all skärmanvändning är bra. Det finns goda skäl att diskutera distraktion, kommersiella algoritmer och vilket medium som lämpar sig bäst för en viss undervisningssituation. Men det är något helt annat än att göra skärmen i sig till problemet.

Kommunikationen är digital och skärmbaserad

Nya medieteknologier har alltid förändrat människors sätt att kommunicera och förhålla sig till kunskap. Skriften förändrade den muntliga kulturen, boktryckarkonsten förändrade relationen till text och digitaliseringen gör det igen. Den viktiga frågan är därför inte hur skolan ska få barn och unga tillbaka till en värld före skärmen, utan vad skolan ska göra i den värld som faktiskt finns.

När ungdomars läsförståelse försämras behöver de självklart möta böcker och få läsa längre och mer komplexa texter. Men skolans uppgift är större än så. Den är att vidga elevernas språkliga och kunskapsmässiga repertoarer.

”Öppna dörrar”

För att lyckas måste vi också intressera oss för de text- och kommunikationsvärldar som barn och unga redan befinner sig i och därifrån öppna dörrar till sådant de ännu inte känner till: litterära världar, historiska resonemang, naturvetenskapliga förklaringar och de specialiserade sätt att läsa, skriva, resonera och kommunicera som olika kunskapsområden kräver.

Det är här läraren behövs. En skicklig lärare kan hjälpa elever att röra sig mellan vardagliga och disciplinära sätt att förstå världen, mellan korta och långa texter, mellan bild, tal och skrift och mellan digitala och tryckta medier. Skolans uppgift är inte att välja den ena världen framför den andra. Den är att göra elevernas värld större.

”Kräver resurser”

Och det arbetet kräver resurser. Fler lärare, mindre undervisningsgrupper, mindre administration och mer tid för planering, undervisning, läsning, samtal och återkoppling är mindre slagkraftiga lösningar än att peka ut ett ”gift”. Men de ger lärarna möjlighet att göra det arbete som faktiskt behövs.

Skolans uppgift kan inte vara att avskärma barn från den värld de lever i. Den måste ge dem redskap att förstå den – och tillgång till fler världar än de annars hade fått möta.

Det kräver inte i första hand färre skärmar. Det kräver en skola som har råd att vara skola.

Oscar Björk, universitetslektor i svenska vid Mälardalens universitet

LÄS ÄVEN:

Experten om Pisa-raset: Då går det inte att undervisa

Professorn om mattekrisen: ”Tror på förändringarna”

Mohamsson: Vi är mitt uppe i en skärmpandemi

Jonas Vlachos: När Pisa faller börjar käpphästarna galoppera