”Vi kan inte skrika efter högre status när vi själva sänker den”

Vi lärare pratar ofta om att vår status borde höjas – att vi borde betraktas som de akademiker som vi faktiskt är. Absolut, jag håller med. Men vi kan inte skrika efter högre status när vi ständigt sänker den själva.

Vi kan inte hävda att vi är akademiker samtidigt som vi slänger oss hals över huvud in i alla trender som kastas på oss. Trender som inte alltid har det vetenskapliga stöd som de påstås ha.

”Vi är läskunniga”

Vi är läskunniga och har hela tiden kunnat läsa vad styrdokumenten faktiskt säger om extra anpassningar. Trots det har vi låtit andra komma med långa listor över hur vi ska undervisa. Vi har hela tiden vetat att detta inte är okej – att det är läraren själv som beslutar om vilken anpassning som är lämplig i hens undervisning.

Men vi vill ju inte skapa dålig stämning. Så, vi gör lydigt som vi blir tillsagda.

Trots att vi följt alla uppmaningar om anpassningar och fyllt klassrummen med sittdynor, hörselkåpor, tyngdprylar, stressbollar, pilatesbollar och trampor, funkar det ändå inte. Det blir liksom lite stökigt i klassen med alla dessa ”leksaker”.

Vi vill ju inte skapa dålig stämning

Då ska vi jobba med en helt ny revolutionerande metod, säger rektorn på ett APT  – en universallösning! Trumvirvel… BRAIN BREAKS.

Fortsätt dela ut alla leksaker – stressbollar, fidget spinners and whatnot, men lägg även in minst fem ”brain breaks” under varje lektion, så ska ni se att eleverna lär sig de fyra räknesätten.

Jajamän, säger den lydige läraren. Man vill ju inte uppfattas som en Negative Nancy. Och gud förbjude om man skulle få 150 kronor mindre i lönepåslag än kollegan. 

”Bättre vara tyst”

”Vi ska arbeta med den här nya boken som heter 'Lektionsdesign', säger ledningar runtom i Sverige en dag. Året är väl typ 2020.

”Det är en bok som inte är evidensbaserad och modellen är inte beprövad. Vi kommer att arbeta med den i ungefär två års tid från och med nu – all er planeringstid ska ni lägga på att närläsa boken, sedan diskussioner i smågrupper och givetvis ska detta också noggrant dokumenteras i en obegriplig mall.

Javisst, säger lärarkåren lydigt. Man vill ju inte vara en Debbie Downer. Bättre att vara tyst.

Och så fortsätter det.

Differentierad undervisning. Kollegialt lärande. Formativ bedömning. Matriser.

”Hört talas om Kahoot?”

Varje ny metod presenteras som det mest revolutionerade sedan fryspizzan.

En dag var plötsligt alla pennor och skrivhäften slut på skolorna runt om i Sverige, för nu ska vi syssla med digital undervisning. Det är skitbra för eleverna – har ni hört talas om Kahoot?

En ny pedagogisk idé får ett enormt genomslag – lågaffektivt bemötande. Från och med nu ska vi arbeta med den, uteslutande, trots att det saknas en bred evidens kring metoden som en generell skolstrategi och att ingen egentligen har en susning om hur metoden ska förankras i en skolmiljö. Men det låter i iallafall bra! 

Nya trender. Nya modeller. Nya metoder. Noll utvärdering. Noll kritiskt tänkande.

Varför accepterar vi att pedagogiska idéer presenteras som självklarheter utan att vi själva granskar evidensen, ifrågasätter den och själva avgör vad som faktiskt fungerar i vår undervisning?

Så, vi fortsätter att nicka lydigt. För vi vill ju inte vara surpuppor.

Samtidigt kräver vi högre status.

”Säg nej!"

Men högre status kommer inte bara av att vi säger att av vi är akademiker.

Den kommer också av att vi beter oss som akademiker. Att vi värnar vårt yrke - att vi äger vårt yrke! Att vi backar varandra istället för att bry oss mer om hur vi uppfattas av chefen. 

Att vi säger nej.

Ulrica Björkblom Agah, lärare och skoldebattör

LÄS ÄVEN:

Därför avlöser trenderna varandra i skolan

Sveriges Lärare: Många trender drivs av ekonomiska intressen

Så synar du nya trender i skolan

Så får man stopp på trendflopparna i skolan

Forskarnas teori: Därför bygger skolan på trender

Rektor Linnea: ”Jag har svart bälte i dålig stämning”