När jag var liten var somrarna 48 veckor långa. Man hann till och med få lite tråkigt innan det var dags att sätta sig i sadeln igen. Som vuxen blinkar man två gånger och sedan finner man sig själv plötsligt säga saker som ”nu börjar allvaret” och ”vem har flyttat på mina jobbnycklar – jag la ju dem precis där”.

Ibland får skolledare för sig att det ska vara lite sådär avslappnat störtskön stämning när man som anställd kommer tillbaka efter semestern. Ja, man ska bryta isen efter ett längre sommaruppehåll. Nya kollegor ska känna sig välkomna, man ska inleda terminen med en klackspark, det ska vara frejdigt och gärna lite tokigt. 

Putslustiga aktiviteter

Ibland ska man resa iväg tillsammans det första man gör. Då får man ibland dela rum i kursgård med en kollega man annars mest hälsar på i korridoren. Man ska delta i gruppförstärkande övningar av olika slag. Det kan vara lite alla möjliga putslustiga aktiviteter och inte sällan är de helt orelaterade till det egentliga arbetet. Charader med djungeltema, dansstopp, krokimålning, blindbock – ja möjligheterna är oändliga.

Ibland består dessa övningar av inslag som ska ”bygga teamet”, som man säger. Då kanske man förväntas göra en slogan till sitt arbetslag, spela upp en scen från en lektion, bygga en mänsklig pyramid, dansa linedance, delta i körsång, måla enhörningar med tårna eller skriva en limerick om ämneslaget. Tick tack säger klockan medan man leker monsterkull på skolgården eller gör pantomimteater av ett föräldramöte.

Ibland får man diskutera jättelänge i bikupor.

Det kan bli underhållning också! Ibland har man bjudit in en långväga föreläsare som en gång vikarierat som lärare och nu ska prata om gamification eller innovativa lärmiljöer eller den senaste bulleribångmetoden. Ibland får man diskutera jättelänge i bikupor.

Timmarna galopperar snabbt

Allt sånt där pågår medan dagarna för elevernas skolstart närmar sig med stormsteg. Ja, timmarna galopperar snabbt där i början av terminen. Det finns ju så mycket man vill hinna med, kommer man på sig själv att tänka mellan aktiviteterna. Planera de första dagarna minutiöst till exempel. Ha möten med vissa vårdnadshavare till exempel.

Man skulle vilja kontakta hemmasittaren, man skulle vilja göra klassrumsplaceringar och halvklassgrupper, skriva ut scheman, märka upp böcker, plocka iordning material, börja kika på lektionsplaneringar, samplanera med kollegor, ja alltså – man skulle vilja göra själva jobbet liksom.

Jag är en riktig turgumma. Jag har äntligen hittat rätt skola. Här blir man bjuden på frukost när man kommer första dagen efter semestern. Man får chansen att säga morsning till nya och gamla kollegor och sedan bara kör man. Många dagar med massor av tid att fixa och joxa och kratta manegen för alla skolstartspirriga barn som snart ska tämjas och tyglas igen efter många veckor av frihetens mazurka.

Önskar tid till eget arbete

Men nu är ju jag bara jag. Det finns säkert massor av spralliga lärare därute som uppskattar välmenande rektorers försök att skapa jubelklang vid terminsstart. Men jag tror ändå att många av oss önskar tid till eget arbete, det vill säga inte alltför uppstyrda dagar. Man måste lita på att vi stretar på även i hyfsat luftiga scheman. Att kicka igång ett läsår på bästa sätt tar nämligen tid. Det är tusen saker som ska fixas och utan struktur och planering är risken stor att det inte blir bra.

Jag är säkert en okunnig tråkmåns med tunnelseende. 

Men ibland har jag svårt att förstå hur min undervisning skulle förbättras av uppstartsdagar fulla av knyppelbingo, skrattyoga och ”komplimang-karuseller”.

• Fler krönikor av Maria Wiman hittar du här