”Min tystnad tolkades som att jag inte kunde”
Eleonor Larsson skriver om de tysta barnen med adhd, de som inte hörs i debatten om skolan.
Debatt
Skoldebatten om hur undervisningsgrupper ska organiseras och hur elever ska få det stöd de behöver. Eleonor Larsson saknar ett perspektiv. De tysta barnens.
”Vad händer med barnen som kämpar i det fördolda och gör allt för att inte sticka ut?”.
När skolan diskuterar hur elever med särskilda behov ska få stöd hamnar fokus ofta på dem som stör och syns. Men vad händer med barnen som sitter tysta, kämpar i det fördolda och gör allt för att inte sticka ut?
I dagens skoldebatt diskuteras hur undervisningsgrupper ska organiseras och hur elever som behöver mer stöd ska mötas. Men jag saknar ett perspektiv: de tysta elevernas.
Jag vet, för jag var en av dem.
”Offrade min sömn”
När jag gick i skolan slet jag halva nätterna med läxor för att nå godkända betyg. Jag offrade min sömn för att klara det som verkade komma så mycket lättare för andra.
Eleonor Larsson
Men det syntes inte.
Jag var blyg och räckte inte upp handen, även när jag visste svaret. Min tystnad tolkades som att jag inte kunde.
Jag glömmer fortfarande inte när min ekonomilärare på gymnasiet tittade på mig och frågade:
”Vad ska det bli av dig?”
Den frågan stannade kvar.
Han såg en elev som inte presterade enligt mallen. Han såg inte timmarna hemma, frustrationen eller energin som krävdes för att hålla näsan ovanför vattenytan.
Vad ska det bli av dig?
Först i vuxen ålder har jag förstått min skoltid på ett annat sätt. Min kamp handlade om adhd. Det handlade aldrig om lathet eller brist på intelligens.
Därför blir jag orolig när lösningen alltför lätt blir att elever som inte fungerar i den vanliga undervisningen ska flyttas någon annanstans.
För vissa barn kan en mindre undervisningsgrupp vara precis rätt stöd. Men den får aldrig bli skolans universallösning.
För mig hade det värsta varit att känna mig utanför. I en ålder då man kanske mer än någonsin vill höra till gjorde jag allt för att inte sticka ut. Att plockas ur klassgemenskapen hade för mig blivit ytterligare ett bevis på det jag redan var rädd för – att jag inte var som de andra.
”En vuxen som såg”
Jag behövde inte någon som berättade att jag var annorlunda. Jag behövde en vuxen som såg hur mycket jag kämpade och frågade varför.
Adhd är inte alltid barnet som reser sig från stolen eller stör lektionen. Det kan också vara eleven som aldrig säger något, glömmer vad läraren precis sagt, dagdrömmer, arbetar dubbelt så länge hemma och ändå tror att hon är dum.
Det är de barnen jag är rädd att vi fortfarande missar.
Att dölja sitt inre kaos och kompensera genom att arbeta långt mer än man orkar har ett pris. När ett barn klarar godkänt betyder det inte automatiskt att barnet mår bra eller får rätt stöd.
Skolan behöver bli bättre på att upptäcka ansträngningen bakom resultatet. Lärare behöver kunskap, tid och resurser för att fråga: Varför behöver just den här eleven kämpa så mycket?
Frågan hon vill ställa
I dag har jag egna barn. Kanske är det därför min gamla lärares fråga känns så annorlunda nu.
”Vad ska det bli av dig?”
Jag önskar att någon i stället hade frågat:
”Vad behöver du för att kunna visa vad du faktiskt kan?”
Det är den frågan jag vill att dagens skola ska ställa till våra barn.
Eleonor Larsson
LÄS ÄVEN:
