”Så bryter vi hatpratets pyramid i skolan”

”Hallå där, kan du snälla sluta att uttrycka dig så – det här är min arbetsmiljö!”, hör jag mig själv utbrista till en elev i den gula tegelklädda korridoren. Jag markerar, men har i stunden inte möjlighet att ta tag i situationen med att diskutera de vulgära nedvärderande orden – som jag på förhand vet kommer att avfärdas som ”skoj” och ”vi är kompisar”.

Mina steg bär mig vidare mot klassrummet, tankarna kretsar kring lektionens agenda och startövning, men nu läggs tyngden på mina axlar. Jag är så evinnerligt trött på hatpratet som jag måste ta del av, fullt medveten om att det bara är toppen av det isberg av sexistiska och rasistiska uttryck som finns i elevernas miljöer. Hatpratet tystar elever, skrämmer och skapar grupperingar. Skapar uppgivenhet eller samlar mörk kraft. För att inte drabbas, så måste man drabba.

Hur ska vi förhålla oss?

Jag känner mig ensam, lite uppgiven. Ord som bildar hatprat, så lätt för en individ att häva ur sig, omedveten om att orden kan få förödande konsekvenser – ja, till och med leda till döden.

”Intolerans, förtryck och våld, till exempel rasism, sexism och hedersrelaterat våld och förtryck, ska förebyggas och bemötas med kunskap och aktiva insatser” står det i styrdokumentet som vi ska förhålla oss till. Men hur?

Låt mig ta dig med in i skolans rum under en studiedag i mörkaste november. Sal 442, välkommen in! Den röda mobillådan är fylld med telefoner, personalen sitter i grupper och diskuterar en mängd olika citat som klippts ut och laminerats. De har fått i uppgift att rangordna vilka citat som är värst.

Kunskaper om hatpyramiden

”Jaevla hore, sett deg ned på kne”. ”Tullprat. Ingen tror på mennesker som kler seg som deg”. ”Breivik fick rett”. Intresset för övningen är stor. Det diskuteras och omvärderas.

”Nu får ni berätta hur ni har rangordnat och hur ni har tänkt”, säger en av de elever i årskurs nio som leder övningen. Hon har varit på Hågkomstresa till Voksenåsen och har arbetat med övningen i demokrativerkstaden på Utöya. Tillsammans med andra elever från Malmö har hon i utbildningsprojektet ”Demokrati, mänskliga rättigheter och humanism” fått kunskaper om hatpyramiden.

Under studiebesök på Utöya, Holocaustcentrets utställning om vardagsrasismer och hos Augustistiftelsen har hon lärt om hatpratets förödande konsekvenser, fått nycklar till att påverka och lära lärarna. ”Hej, hej, på tide å stå opp og endre verda”. Citatet från Utöya stärker ryggraden.

”Nu får ni sammanhanget”, säger en annan elev. ”Behöver ni nu ändra på rangordningen”? Samtalet tar en ny vändning, ögon öppnas, magar får klumpar.

Var detta en av terminens viktigaste lektioner? En timma där elevernas kunskaper och erfarenheter gav tyngd åt uppdraget att ”förebygga och bemöta med kunskaper och gemensamma insatser”. Fler övningar hölls samma dag, övningar som eleverna valt ut som särskilt viktiga för vår personal. Övningar som ögonöppnare, samtal som leder oss till insikten om vårt gemensamma problem som vi bäst löser tillsammans. Vi lägger hatpratet på bordet, och börjar nysta vidare kring våra upplevelser och möjligheter till att agera.

Jag konstaterar att om jag är medveten om att andra agerar i stunden – då ökar min benägenhet att stanna upp för att aktivt bemöta de sexistiska uttryck som studsar mellan tegelväggarna. Vad gör väl det om jag blir sen till min lektion?

Om de goda elevkrafterna uppmärksammar att vuxna inte duckar för uppgiften får de kraft att säga ifrån. Och det får en helt annan effekt än när lärare tjatar på elever. Det är i alla fall vad eleverna säger själva.

Heléne Nyrén, lärare på Oxievångsskolan i Malmö

LÄS MER: