”Nej – skolan behöver inte en upplysningstjänst”
Elisabeth Sandstedt kommenterar arbetsgivarens nya upplysningstjänst för föräldrar.
Debatt
Lärarna slår larm om resursbrister. Arbetsgivaren svarar med en upplysningstjänst – för vårdnadshavare.
”Det är inte en upplysningstjänst skolan behöver. Det är politiker som lyssnar på upplysningarna de redan har fått”, skriver Elisabeth Sandstedt.
Lärare slår larm om stora undervisningsgrupper. Om elever som behöver mer stöd än vad tiden och skolans budget medger. Om lärare som ska räcka till för allt fler elever som har särskilda behov. Det är inget nytt. Det är heller inget särskilt svårbegripligt.
Så vad gör politikerna i Stockholms stad? De öppnar en upplysningstjänst.
Kan skicka frågor
Vårdnadshavare till barn med funktionsnedsättning eller andra behov av särskilt stöd kan skicka in frågor via ett digitalt formulär. En rådgivare ska sedan återkomma inom fem arbetsdagar. Informationen till vårdnadshavaren om stöd ska vara generell. Men det är just ordet generell som gör det hela så märkligt. För vad ska rådgivaren egentligen kunna svara?
En vårdnadshavare kan beskriva sitt barns situation ingående och utifrån ett föräldraperspektiv. Men rådgivaren på andra sidan varken känner eller har träffat eleven och har inte heller suttit med under en lektion. Rådgivaren kan omöjligen veta vilka insatser som redan har prövats på skolan. Ändå ska rådgivaren svara på frågor om stöd, men märk väl, endast på generell nivå.
Då uppstår en närmast perfekt rundgång som skulle ha gjort Kafka matt.
Det är här politikers världsfrånvändhet blir tydlig.
Vårdnadshavaren beskriver ett konkret problem. Rådgivaren kan och ska inte bedöma det konkreta problemet utan lämnar i stället generell information om stöd. När frågan gäller det enskilda barnets situation behöver vårdnadshavaren i slutänden vända sig till skolan. Alltså där man började.
Och det mest grundläggande generella beskedet finns redan i skollagen: Elever som riskerar att inte nå målen har rätt till stöd. Detta ska ges oavsett om eleven har en funktionsnedsättning eller inte. Man behöver knappast inrätta en ny upplysningstjänst för att förmedla den informationen.
Det är här politikers världsfrånvändhet blir tydlig.
”Stödet ska förverkligas”
Skolans problem är knappast att vårdnadshavare och lärare aldrig har hört talas om särskilt stöd. Problemet är att stödet ska förverkligas ute på skolorna, i klassrum där en lärare samtidigt förväntas möta många elevers helt olika behov. En elev behöver hjälp att komma i gång. En annan behöver instruktionen förklarad igen. En tredje behöver arbeta i mindre sammanhang. Och läraren ska förstås räcka till för alla. Det är där ekvationen spricker.
Lärare pekar på för stora undervisningsgrupper och svårigheter att hinna ge elever stöd i klassrummet. Politikernas svar blir att skapa ytterligare en väg för vårdnadshavare att begära det stöd som eleven redan har rätt till enligt lag. Det är lite som att svara på bostadsbristen genom att öppna en upplysningstjänst om behovet av bostäder. Informationen som den sökande får kan vara helt korrekt, men några bostäder på marknaden finns fortfarande inte.
Vad behöver lärarna?
Kanske ska rådgivaren framför allt informera om vilka alternativ som finns. Men om uppdraget huvudsakligen är att hänvisa till befintliga verksamheter borde Stockholms stad kunna samla den informationen tydligt på sin webbplats. Det kräver knappast en ny upplysningstjänst. Lärarna har redan upplyst politikerna om problemet. Vi behöver mindre undervisningsgrupper, mer specialpedagogiskt stöd och fler vuxna runt de elever som behöver det.
Det är inte en upplysningstjänst skolan behöver. Det är politiker som lyssnar på upplysningarna de redan har fått.
Elisabeth Sandstedt, högstadielärare, förhandlings- och huvudskyddsombud, Sveriges Lärare Stockholm
LÄS ÄVEN:
