”Elevernas behov av stöd kommer inte försvinna”
Om två år slopas extra anpassningar – Rebecca Dahlin lyfter ett varnande finger.
Debatt
”Frågan är inte om extra anpassningarnas vara eller icke vara – utan hur vi organiserar stödet så att elever får det de behöver utan att onödig administration tar tid från undervisningen”.
Det skriver Rebecca Dahlin om det nya stödsystem som börjar gälla 2028.
2028 försvinner extra anpassningar ur skollagstiftningen – ett efterlängtat besked efter år av växande administrativa krav. Men låt oss inte lura oss själva. Elevernas behov av stöd kommer inte att försvinna.
När extra anpassningar infördes 2014 var det egentligen inget nytt. Lärare har i alla tider anpassat undervisningen efter elevers olika behov. Elever lär, tänker och utvecklas olika, därför har det alltid varit självklart att ge tydligare instruktioner till någon eller stöd i planeringen till någon annan.
”Syftet var gott”
Det nya 2014 var inte anpassningarna i sig. Det nya var att de fick ett namn.
Plötsligt skulle de dokumenteras och följas upp. Syftet var gott: behov skulle upptäckas tidigare och stöd sättas in snabbare. Men samtidigt förändrades något. Det som tidigare varit en naturlig del av undervisningen blev ett administrativt område. Anpassningarna förvandlades från pedagogiska överväganden till checklistor. I stället för att prata om elevers behov diskuterades vilka anpassningar som skulle stå på pappret.
Lärare har i alla tider anpassat undervisningen
Frustrationen växte. Det vittnades om långa rader av individuella anpassningar och diskussionen om hur många som rimligen kan hanteras i samma klassrum var återkommande.
Men har vi diskuterat fel problem?
Många av de anpassningar som dokumenterats är sådant som borde rymmas inom Ledning och stimulans: tydlighet, variation och struktur som gynnar alla elever.
”Vad förändras?"
Nu står vi inför ännu en förändring. 2028 försvinner extra anpassningar ur regelverket. Förhoppningen om att det ska minska administrationen och göra stödarbetet mer effektivt finns. Men vad kommer egentligen att förändras?
Elever kommer fortfarande att behöva stöd. Lärare kommer fortfarande att behöva anpassa. Skolor kommer fortfarande att behöva identifiera elever som riskerar att inte nå målen. Skillnaden blir främst hur stödet organiseras.
”En form av anpassning”
Det väcker frågor. Om skolor börjar arbeta med organiserade stödinsatser. Om elever med identifierade behov får riktade insatser i mindre grupper, vad är då det om inte en form av anpassning? Kanske får anpassningarna bara en ny organisatorisk kostym?
Slutsatsen är därför densamma: (Extra) anpassningar kommer inte att försvinna, eftersom elevernas behov inte försvinner.
Det avgörande är inte vad stödet kallas utan att det utgår från elevens faktiska behov. Anpassningar ska inte väljas från färdiga listor eller genomföras för att systemet kräver det. De ska formas av professionella lärare som ser just den elevens behov.
”Byter skepnad”
Om reformen leder till mindre administration och större professionellt handlingsutrymme är det välkommet. Men vi får inte låtsas att anpassningar försvinner. De byter bara skepnad.
Frågan är därför inte om extra anpassningarnas vara eller icke vara – utan hur vi organiserar stödet så att elever får det de behöver utan att onödig administration tar tid från undervisningen. Samtidigt gnager en oro för att reformen ska leda till att elever inte kommer att få de anpassningar de faktiskt behöver och alltid har behövt.
Som sagt: Låt oss inte lura oss själva. Elevernas behov av stöd kommer inte att försvinna.
Rebecca Dahlin, kommunövergripande speciallärare i Södertälje
LÄS ÄVEN:
