”Akademisk kunskap i all ära – men lärare är experter”

Ett porträtt av Erik Cardelus och en genrebild av en lärare under en lektion
Foto: Privat/AdobeStock

Erik Cardelús välkomnar kognitionsvetenskapen – men lämnar det stora avgörandet till lärarna.

Kognitionsvetenskapen är långt ifrån ny, skriver Erik Cardelús:
”Själv ödslade jag många år i syrefattiga seminarierum där Vygotskij och hans svenska fans blockerade utveckling och nytänkande”.

Skolreformerna går på högvarv just nu. En genomgripande gymnasiereform följs av en ännu mer genomgripande grundskolereform. Nya läroplaner, nytt betygssystem och flera nya bestämmelser. Vila får man göra någon annanstans.

Parallellt pågår en debatt om kognitionsvetenskapens möjligheter och begränsningar som motor i skolreformerna. Många ser kognitionsvetenskapen som ett vitaliserande kraft, medan kritiker varnar för urholkad professionell autonomin, att lärarkårens mästras och att en ny fet modefluga surrar runt i skolvärlden.

”Vem ska man tro på?"

Så vem ska man tro på? Först bör sägas att kognitionsvetenskap för lärande (science of learning) inte gör anspråk på att vara radikalt ny. Mycket av tankegodset har funnits länge och delas mellan discipliner som neurovetenskap, psykologi och sociokognitivism, beteckningar som i sin tur kan heta annat beroende på historisk, institutionell och nationell kontext.

Betydelsen av repetition finns med sedan antiken, glömskekurvan sedan sent 1800-tal och det begränsade arbetsminnet åtminstone sedan 1950-talet. Exemplen kan flerfaldigas.

Har mycket att ge skolan och lärarna

Att undervisning bör stå i samklang med hjärnans funktioner är ingen ny och djärv tanke, exempelvis genom att sprida ut repetition, inte överlasta arbetsminnet och underlätta kodning och framplockning.

Bortom denna lågt hängande frukt skymtar något annat. Vi kallar det tänkandets vintage-doktrin: att beprövade tankefigurer, modeller och begrepp återanvänds och vidareutvecklas är ett sundhetstecken, både kognitivt och humant.

”Förbluffande dumhet”

Vi måste inte fastna i charader om att allt just nu ligger och dallrar i mänsklighetens framkant och är the best ever. På många sätt präglas dagens värld av en förbluffande dumhet och destruktivitet. Att slipa upp gamla välfungerande verktyg och anpassa dem efter nya sammanhang räcker ofta långt.

Att kognitionsvetenskapens intåg i svensk skola känns obekvämt och – rent av – hotande för en del, kan bero på att många pedagoger byggt sin karriär på sociokulturellt grupptänkande. Själv ödslade jag många år i syrefattiga seminarierum där Vygotskij och hans svenska fans blockerade utveckling och nytänkande, trots allt tal om proximala utvecklingszoner.

Ӏnnu en modefluga?"

Så, hur stor är risken för att kognitionsvetenskapen blir ännu en modefluga? Människan är ju en flockvarelse, som eftersträvar största pang för pengarna och tillhöra innegruppen som tycker ”rätt”. Att säga obekväma sanningar och vandra ensam (i samhället eller på savannen) går på tvärs med evolutionen och karriärsnyttan.

I mitt tycke har kognitionsvetenskapen mycket att ge skolan och lärarna, dels i sin egen vetenskapliga rätt, dels som ett steg mot mer evidens och didaktisk konkretion än tidigare, en verktygslåda i samspel mellan vetenskap och verksamhet.

”Hitta en balans”

Ändå ankommer det på lärarkårens att hitta en balans mellan att hävda sitt eget värde och kompetens, men samtidigt vara öppen för nytt vetande. Akademisk kunskap i all ära, men lärare – med lång utbildning och beprövad erfarenhet – är experter på vad som fungerar i klassrummet.

Här behövs balans mellan lärande och lyhördhet. För skolreformerna kräver starka och stolta lärare - fast med bättre villkor än nu. Samtidigt behöver kognitionsvetenskapen ta sin utgångspunkt i den enorma lärarkompetens som finns i landets alla skolor.

Erik Cardelus, fil dr i språkdidaktik, knuten till Handelshögskolan i Stockholm, och legitimerad gymnasielärare i svenska, historia och moderna språk

Här är nya läroplanen – nu får lärarna säga sitt