Det finns stunder i förskolan då jag fattar beslut utan att egentligen hinna tänka efter. Jag ser ett barn som drar sig undan, hör en fråga som förändrar riktningen på en aktivitet eller märker att något i barngruppen inte fungerar som jag tänkt mig. Jag gör en bedömning, ändrar mitt sätt att möta barnen och fortsätter.

Ofta är det först efteråt, när jag får möjlighet att reflektera, som jag förstår varför jag gjorde som jag gjorde.

Vad är det egentligen som gör att vi kan fatta sådana beslut? Det handlar inte bara om erfarenhet eller om den kunskap vi fått genom utbildningen. Snarare om något som växer fram när allt detta möts.

Sällan ett självklart svar

Inom filosofin finns ett begrepp för den här formen av kunskap: fronesis.

Aristoteles beskrev fronesis som praktisk klokhet. Till skillnad från teoretisk kunskap, som hjälper oss att förstå, och praktiskt kunnande, som handlar om att veta hur något ska göras, handlar fronesis om att kunna avgöra vad som är klokt och rätt att göra i en viss situation. Det handlar alltså inte bara om vad som fungerar, utan också om vad som är gott för människan vi möter.

Jag tycker att det är ett intressant sätt att förstå förskollärarens yrkesskicklighet.

Vi kan ha läst samma forskning, gått samma utbildning och arbetat utifrån samma läroplan. Ändå fattar vi inte alltid samma beslut när vi möter barnen. Inte nödvändigtvis för att någon har rätt och den andra fel, utan för att pedagogiska situationer sällan har ett enda självklart svar.

Hur utvecklar vi förmågan att göra dessa bedömningar?

Ett barn som inte vill delta i en aktivitet kanske behöver uppmuntran. Ett annat behöver få stå bredvid och observera. Ett tredje behöver att vi förändrar vårt sätt att introducera aktiviteten.

Ingen färdig metod kan tala om exakt vad varje barn behöver i varje ögonblick.

Men hur utvecklar vi förmågan att göra dessa bedömningar?

Erfarenhet har betydelse. Med åren lär vi oss känna igen situationer, upptäcka mönster och uppmärksamma sådant vi tidigare missade. Samtidigt innebär många år i yrket inte automatiskt ett gott professionellt omdöme. Vi kan också bli så vana vid våra arbetssätt att vi slutar ifrågasätta dem.

Kan inte fatta våra beslut

Jag tänker att det är här reflektionen blir avgörande.

När vi tillsammans med kollegor undersöker varför vi agerade på ett visst sätt kan vi se situationen ur fler perspektiv. Kanske upptäcker vi något vi missade eller förstår varför en lösning som fungerade för ett barn inte fungerade för ett annat.

Här får också vår teoretiska kunskap betydelse. Forskning kan ge oss nya perspektiv på våra handlingar. Men den kan inte fatta besluten åt oss.

Samtidigt funderar jag över vilken plats den här kunskapen får i förskolan. Vi lägger stor vikt vid att planera, dokumentera, analysera och följa upp undervisningen. Det är viktiga delar av uppdraget, men det som går att dokumentera är inte nödvändigtvis det som kräver störst yrkesskicklighet.

Lämnar sällan tydliga spår

Hur synliggör vi omdömet bakom beslutet att stanna kvar i ett samtal med ett barn, trots att vi planerat något annat? Eller bedömningen att en konflikt behöver mötas på ett annat sätt än den förra?

Sådana beslut kan få stor betydelse för barnens möjligheter att lära och utvecklas, men lämnar sällan tydliga spår efter sig.

Jag undrar om vi ibland lägger större vikt vid det vi kan visa att vi har gjort än vid kunskapen som gjorde handlingen möjlig.

För hur ska vi utveckla en kunskapsform som vi sällan sätter ord på?

Nyfikna på varandra

Kanske behöver vi ge det professionella omdömet större utrymme i våra kollegiala samtal. Inte genom att dokumentera mer, utan genom att bli nyfikna på varandras bedömningar. Vad fick dig att välja just den vägen? Vilka andra möjligheter såg du? Skulle du ha gjort likadant i dag?

Praktisk klokhet är inte något vi blir färdiga med. Den behöver fortsätta utvecklas, utmanas och ibland omprövas.

Det är en sak att veta hur undervisning kan bedrivas.

En annan att förstå vad just de här barnen behöver, just i dag.

LÄS MER:

Elinor Keiriö Östlin: Vad händer med leken när jag kommer in i rummet?

Elinor Keiriö Östlin: Vad ryms i de extra timmarna egentligen?

Elinor Keiriö Östlin: Vi väljer inte vilka barn vi ska se