”Nej till beteenden är inte att säga nej till individen”
Ulrica Elfström skriver om relationsbyggande och gränssättningar.
Debatt Debatten om relationer till eleverna går vidare. Ulrica Elfström menar att skolan måste sluta behandla förståelse för eleven och gränssättning som två motsatser.
Vi vet mycket om relationer, bemötande och gränssättning var för sig. I skolvardagen behöver läraren kunna förhålla sig till allt samtidigt. Skolan behöver sluta behandla förståelse och gränssättning som motsatser.
Vi kan förstå ett beteende utan att acceptera det, sätta gränser utan att överge relationen och ställa krav utan att reducera individen till ett beteende. Eleven är inte sitt beteende. Läraren är inte heller sina sämsta ögonblick.
”Kompass i klassrummet˝
Mina erfarenheter har format hur jag ser på människor. De har gett mig en kompass i klassrummet och gjort det lättare för mig att se att beteende kan vara begripligt utan att vara okej. Framför allt har jag svårt att ge upp om personen bakom ett utmanande beteende.
Elever kan provocera, ljuga, skrika, använda glåpord, förstöra och driva vuxna till vansinne. I skolans stressiga vardag är det mänskligt att bli frustrerad. Problemet uppstår när frustrationen tar över och beteenden får definiera hela människan.
Vi kan förstå ett beteende utan att acceptera det
I debatten ställs ibland förståelse och gränssättning mot varandra. Jag tror att den motsättningen är för snäv. Att möta elever utifrån deras olika behov innebär inte att sänka kraven, utan att ge förutsättningar att lyckas.
Att förstå ett beteende är inte samma sak som att acceptera det. Det handlar om att vara inkännande med tydliga ramar.
Du får vara arg. Du får inte slå.
- Du får ha det svårt. Du behöver fortfarande ta ansvar.
- Du får misslyckas. Vi ger inte upp om dig.
Så hittar du balansen
Hur kan vi förstå ett utmanande beteende och samtidigt hålla fast vid att eleven har ett eget ansvar?
För att hitta balansen behöver vi hålla fyra perspektiv i åtanke:
- Beteendet: Det här fungerar inte.
- Personen: Du är inte ditt beteende. Det är något du gör, inte vem du är.
- Potentialen: Jag tror du kan.
Relationen: Jag kan säga nej till ditt beteende utan att ge upp om dig.
Vi bär ansvaret för att inte lämna relationen bara för att vi behöver sätta en gräns.
De vi möter i klassrummet bär ofta på långt mer än det vi ser och vårt agerande är ofta en del av det som händer.
Att undersöka vad jag bidrar till handlar inte om att ta på mig skulden, utan om att ta ansvar för det jag kan påverka. Elevens ansvar för sitt beteende försvinner inte för att jag tar ansvar för min del. Därför är frågan kanske inte ”Vad är det för fel på eleven?” utan ”Vad behöver vi vuxna göra annorlunda för att möta eleven?”
”Kan leda till förändring”
Vi i skolan behöver en kultur där lärare kan prata om när vi själva inte lyckas. När vi tappar tålamodet, sätter gränsen för sent eller inte når fram. Att misslyckas i en situation behöver inte betyda att vi är dåliga lärare. Det kan leda till förändring. För beteendet är något vi gör, det är inte vilka vi är. Det gäller oss alla.
Jag ser eleven. Jag sätter gränsen. Jag ger inte upp.
De tre tankarna hänger ihop. När jag sätter gränsen visar jag inte bara vad som inte är okej, utan att relationen är värd att stanna kvar i.
Att säga nej till beteende är inte att säga nej till individen.
Ulrica Elfström, legitimerad grundskollärare F-3, Norrtälje
LÄS ÄVEN:
Filippa Mannerheim: Begreppet ”relationer” har blivit grovt feltolkat
”Dags att avliva myten om relationer och lärande
”Relationen är ett verktyg – inte ett mål”
HP Tran: Nej, relationer till eleverna är inte en förutsättning för lärande
Forskaren: ”Att lärande kräver goda relationer är ingen myt”
