Ida Lindell: ”Tack för arbetsbeskrivningen! Men det känns som brödsmulor”

”Hur ska vår kompetens utvecklas när utbildningssystemet förändras? När utbildningen ska möta ett arbetsliv präglat av AI, omställning och allt mindre linjära karriärer?” undrar studie- och yrkesvägledaren Ida Lindell.

LÄS MER Ida Lindell: Är syv-uppdraget för flummigt?

Jag lärde mig ett nytt -relationsbegrepp för ett tag sedan:

Breadcrumbing.

Det är när någon ger dig precis tillräckligt mycket uppmärksamhet för att hålla ditt intresse vid liv. Ett meddelande här. Ett hjärta där. Kanske ett ”vi borde ses snart”. Inte tillräckligt för en relation, men tillräckligt för att du ska stanna kvar. Tillräckligt för att du ska börja -fantisera om potentialen.

Jag ska inte behöva berätta hur viktig studie- och yrkesvägledning är. Den ska genomsyra utbildningen. Den är hela skolans ansvar (vad det nu betyder). Elever ska få stöd inför framtida studie- och yrkesval och vägledningen ska bidra till att motverka begränsningar utifrån kön och social eller kulturell bakgrund. Viktigt. Budskapet har gått fram.

Men samtidigt som betydelsen av vägledning återkommande lyfts är det fortfarande förvånansvärt svårt att svara på vad vi egentligen vill att studie- och yrkesvägledar-professionen ska vara.

Det är svårt att bygga en yrkesidentitet på att vara den som kan lite av varje som verksamheten behöver få gjort.

Och nu ska det då finnas ett svar. En frälsning – en officiell nationell arbetsbeskrivning.

Jag borde känna mig uppvaktad. Sedd, till och med. Här står det ju att vägledningen är mitt kärn-uppdrag och ska prioriteras. Samtidigt kan jag arbeta med information, nätverk, ansökningar, antagning, studie-planering, praktikadministration, elevhälsa, öppet hus, omvärlds-bevakning och fortbildning av kollegor.

Det känns som breadcrumbing:

”Du är viktig för mig.”

Jag undrar då vad det är som -uppskattas hos mig?

Svaret: ”Att du kan göra så himla mycket .”

Tack, måste jag ju säga. Men vad är det egentligen vi pratar om här?

För medan jag försöker förstå- -relationen händer saker runt omkring mig. Ett nationellt professions-program byggs för lärare, förskol-lärare och rektorer, lärar-utbildningar reformeras, saker som på riktigt definierar signifikans och seriositet. Men det jag får är smulor av något som kan liknas vid intresse.

Missförstå mig inte, facket gör ett suveränt jobb med arbets-beskrivningen. Men problemet är inte att studie- och yrkesväg-ledningen saknar -uppmärksamhet utan att den viktigare frågan är en annan: Vad leder uppmärksamheten till? Hur ska professionens kompetens utvecklas när -utbildningssystemet förändras? Hur ska utbildningen möta ett arbetsliv präglat av AI, omställning och allt mindre linjära karriärer? Vilken -kunskap ska vara unik för en studie- och yrkes-vägledare? Vilka -förutsättningar krävs för att vi -faktiskt ska kunna använda den?

Det är svårt att bygga en yrkes-identitet på att vara den som kan lite av varje som verksamheten behöver få gjort.

Jag behöver inte fler signaler om att studie- och yrkesvägledning är viktigt. Jag nöjer mig inte längre med smulor, jag vill ha något seriöst och bestående.

Och någon gång måste man sluta tolka hjärtat på meddelandet och ställa frågan rakt ut:

Vill ni vara ihop eller inte?

LÄS ÄVEN

Ida Lindell om konferensen: ”Handlingsplan: förändra världen”

Ida Lindell: ”Även vägledaren tvekar i vägskälet”

Ida Lindell: Låt oss sluta försöka ”integrera” vägledningen