Irina Eriksson: Varför sparkar vi på eleverna när fritidshemmet krisar?
Krönika I dysfunktionella organisationer skulle säkert 100 personal kunna jobba med 100 elever och det skulle ändå inte täcka behoven. Detta är aldrig elevernas fel, skriver Irina Eriksson.
De här uttalandena har jag då och då hört på olika fritidshem där jag har arbetat, både som vikarie och som fast anställd:
”Vi behöver mer personal till fritids, för du vet ju hur Oscar är, han slukar 2–3 personal.”
”Liam får stanna kvar på fritids med en vuxen så får de andra barnen åka på utflykt.”
”Man kan inte BARA kolla på barnantalet och personalantal vid utformning av verksamheten, man måste kolla VILKA barn som går på fritids.”
De har både sagts öppet till chefer och uppgivet mellan kollegor när luften gått ur dem.
Jag har tänkt mycket på detta. För ett fenomen som jag ser då och då i fritidshem är social maskning. När alla inte drar sitt strå till stacken, vilket ofta beror på otydliga roller i en arbetsgrupp. Någon kollega kanske börjar pilla på sin telefon lite för länge varje dag för att den inte vet vad den ska göra på fritidshemmet, någon sitter i soffan och orkar inte vara med eleverna, någon annan kanske låter andra lösa elevernas konflikter.
En trötthet hos personalen
Många anställda i fritidshemmet har jag noterat en trötthet hos. Även när rektorn anställer en elevassistent, och även om rektorn är modig nog att bemanna fritidshemmet så att personaltätheten är lika hög på fritidshemstid som på skoltid. Tröttheten finns ändå kvar i arbetsgruppen. Andra fenomen jag har noterat är hur elevassistenter blir fritidspersonal så fort fritidshemmet börjar, för att verksamheten behöver mer personal, enligt arbetsgruppen. Trots att särskilt stöd ska vara under hela barnets skoldag uteblir då insatsen för eleven på fritidshemstid.
Inte för att resurserna inte finns, utan för att fritidshemmet slukar massiva resurser så som det är utformat av oss vuxna. I dysfunktionella organisationer skulle säkert 100 personal kunna jobba med 100 elever och det skulle ändå inte täcka behoven. Detta är aldrig elevernas fel. När vi börjar använda enskilda elever som argument för att vi behöver mer personal till fritidshemmet blir jag väldigt illa berörd. När vi väljer att avstå något på grund av en elev och dennes utmaningar blir det tydligt för mig att vi har ett kategoriskt perspektiv på eleverna.
Barn i svårigheter blir förklaringen
Barn i svårigheter blir som slagpåsar och den ständiga förklaringen, nästan som ett mantra, till att situationen på fritidshemmet är så tuff. Att få pusta ut bakom kulisserna och tycka att enskilda elever är jobbiga i stunden är okej, men låt inte det färga av sig på eleverna och utformningen av undervisningen. För hög bemanning ger inte alltid ökad effektivitet eller avlastning i en arbetsgrupp, även om vi så gärna vill tro det emellanåt.
Låt oss försöka ta oss ur det träsket. Undervisningen och uppdraget i fritidshemmet behöver tydliggöras, så vi inte fastnar och nöjer oss med att enkom övervaka eleverna.
Även roller och ansvarsområden mellan oss vuxna kan behöva tydliggöras. Vi behöver kanske ta reda på vilken syn vi i personalgruppen har på elever, särskilt på barn som har olika svårigheter. Det är också faktorer som påverkar hur påfrestande det kan vara att arbeta i fritidshem.
Irina Eriksson, lärare i fritidshem i Östersund.
LÄS OCKSÅ:
Irina Eriksson: Skolan behöver fler som Alfred
Forskaren: Så kan våldet i fritidshemmen förebyggas
Ny rapport: Många elever med npf orkar inte med fritidshemmet