Kommer ni ihåg tillitsdelegationen?

Såklart ni inte gör.

Men jag kan berätta att den initierades av regeringen 2016 och gick ut på att ett gäng lärda personer (ingen var lärare) skulle undersöka hur bland annat skolan skulle ta vara på professionens och medarbetarnas kompetens bättre. Läckert va? 

En delegation vars syfte var att skapa tillit. Man kan ju bli tårögd för mindre. 

Nu sitter vi här

Den där delegationen kom fram till massa kloka grejer back in the days. Man föreslog bland annat:

• Tillitsfull (jo man tackar) dialog mellan politiker, tjänstemän och arbetare.
• Verksamhetsutveckling där medarbetarna själva är delaktiga 
• Chefer som skapar förutsättningar snarare än detaljstyr 

Det är tio år sedan de där tillitsriddarna gav sig ut i full delegation och nu sitter vi här. Delegationen avslutades formellt i juni 2020 och här är vi i våra klassrum med vår aldrig sinande dokumentation, de evigt hungriga skolplattformarna, våra administrativa tyngdtäcken och de politiska besluten som fattas någonstans på höga bergets yttersta spets. Tänka sig – många i skolan känner sig nog mer styrda än någonsin.

Vad skulle de säga nu?

Snart ska grundskolan dessutom få en ny läroplan och denna ska innehålla vägledande undervisningsstrategier. För att hjälpa lärarna att bedriva strukturerade lektioner kommer det att finnas tydliga anvisningar för hur undervisningen ska bedrivas. Jag undrar vad tillitsdelegationens förkämpar skulle säga om detta petande i min lektionsplanering? 

Bert Jonsson är docent i psykologi och han förklarar att det finns en risk att dessa nya undervisningsstrategier kommer att få vissa lärare att slå bakut. Planeringen av lektionerna kommer att bli mer tidskrävande, säger Bert. Man kan inte längre – och här citerar jag – ”bara sätta på en film i klassrummet”.

Nähepp Bert. Så jämrans typiskt. Jag som annars brukar gå in på UR:s hemsida, blunda och låta fingret landa på ett för mig okänt program. Sedan bara kör vi. Titta barn: idag ska vi visst titta på ”Könsorgan ur olika vinklar”, en serie i tre delar. Hoppsan hejsan.

Det skrämmer mig

Jag vet mycket lite om den nya läroplanen och ska därför vara försiktig med mina ord. Men jag ska vara ärlig med att detaljstyrning skrämmer mig. Lärarnas autonomi ligger mig mycket varmt om hjärtat. I den bästa av världar får jag sätta min prägel på min lektionsplanering baserat på elevgruppens rådande förutsättningar.

Jag tycker att tillit är ett så vackert ord. En palindrom är det. Hur man än läser det – bakfram eller frambak – så blir det liksom samma ord. 

• Fler krönikor av Maria Wiman hittar du här