Sara Bruun: Jobba som rektor – aldrig i livet!
Krönika ”Jag vill att fler ska vilja svara ja när de får frågan om att arbeta som skolledare. Det ska inte kosta dem kvällarna, helgerna och familjen. Den som säger ja till att leda en skola ska också ha förutsättningar att göra det”, skriver Sara Bruun.
Sara Bruun: Jobba som rektor – aldrig i livet!
”Har du aldrig funderat på att bli rektor?”
Frågan har ställts till mig fler gånger än jag kan räkna, och till kollegor som skulle bli fantastiska skolledare. Svaret kommer snabbt, ofta med ett skratt: ”Aldrig i livet. Jag vill ha ett liv som inte bara är jobb.”
För vi lärare ser. Vi ser rektorn gå från ett samtal om läsundervisningen till en genomgång av utrymningsvägar och vidare till ett möte om ventilationen i matsalen. Vi ser mejlen kvart över tio på kvällen, de inställda klassrumsbesöken och lunchen som inte hinns med.
Vem ska vilja jobba som rektor när var fjärde riskerar att bli utbränd?
Trafik från alla håll
Ulf Leo, docent vid Centrum för skolledarutveckling i Umeå, och Roger Persson, docent i psykologi vid Lunds universitet, har undersökt skolledares arbetsmiljö. I en studie med drygt 2 000 skolledare låg var fjärde i riskzonen för utbrändhet. Inom sex år hade 55 procent lämnat rektorsyrket, många av dem skolan helt.
En rektor står i en korsning där trafiken kommer från alla håll. Förvaltningen kommer med rutiner och uppföljningar, ofta med kort varsel. Politiken vill se högre meritvärden, helst utan att det kostar något. Budgeten ska hållas till varje pris. Vi i personalen förväntar oss, med rätta, att rektor skyddar vår undervisningstid och vår arbetsmiljö. Längst in i korsningen står eleverna, från sexåringen som inte vågar gå på toaletten till niondeklassaren som riskerar att gå ut utan behörighet. Ändå hör vi sällan rektorer ryta ifrån. Rektorn är arbetsgivarens representant och förväntas vara lojal. Den som klagar riskerar att ses som en chef som inte klarar jobbet. Många är dessutom ensamma i sin roll. Och den som knappt hinner med veckans brandskyddsprotokoll skriver sällan debattartiklar.
Krav – utan resurser
Vem ska vilja jobba som rektor när man ska vara lojal mot en organisation och budget man inte ens själv tror på?
Rektorer ska snart planera nästa läsår och samtidigt förbereda regleringen av lärares undervisningstid, som träder i kraft 2027. Jag har länge väntat på den reformen. Men undervisar varje lärare mindre behövs fler lärare, och ingen vet idag hur mycket av statens pengar som når den enskilda skolan. Hur ska budgeten räcka till? Måste klasser bli större? Det är rektorn som ska få det att gå ihop och förklara följderna för lärare och vårdnadshavare. 2028 väntar dessutom ny läroplan och nytt betygssystem.
Vem ska vilja jobba som rektor när nya krav ska genomföras utan att resurserna säkert räcker?
Det är en fråga om organisation, inte om personlig förmåga.
Det pedagogiska ledarskapet rinner ut i sanden när budgeten ska stämmas av och polisanmälan måste skickas, nu och inte nästa vecka. Samtalet med läraren som kämpar med en svår grupp skjuts upp en vecka, sedan en till. Idéerna om organisation och tjänstefördelning hinner aldrig tänkas färdigt. Det pedagogiska ledarskapet blir det man gör när allt annat är klart. Och allt annat blir aldrig klart.
Det handlar inte om att rektorer behöver prioritera bättre. Uppdraget ryms inte i en tjänst. Det är en fråga om organisation, inte om personlig förmåga.
Alla måste ta ansvar
Därför föreslår jag att varje rektor får en administrativ chef med verkligt mandat. Inte en assistent som bokar möten, utan en chef som tar ansvar för fastigheter, brandskydd, inköp, avtal och budgetadministration. Rektorn behåller ansvaret för verksamheten men får tid att leda undervisningen, stödja lärarna och följa elevernas lärande. Alla huvudmän måste ta sitt ansvar.
Ja, det kostar. Men vad kostar det när en rektor säger upp sig och efterträdaren får börja om? När personer som kunde bli skickliga rektorer väljer bort uppdraget? Vad kostar det i förlorad kompetens och för eleverna?
Det räcker inte med hopp
Ulf Leo tror att det finns hopp. Det gör jag också. Men hopp räcker inte.
Jag vill att fler ska vilja svara ja när de får frågan om att arbeta som skolledare. Det ska inte kosta dem, kvällarna, helgerna och familjen. Den som säger ja till att leda en skola ska också ha förutsättningar att göra det.
Jobba som rektor – aldrig i livet. Det svaret borde få alla att reagera.
LÄS MER:
Stor omsättning på rektorer: ”Haft åtta på tolv år”
