Frågan lärare måste ställa när elever inte längre vågar
Bayram Sakir skriver om eleverna som slutat försöka.
Debatt Elever kommunicerar svårigheter långt innan de kan sätta fingret på det som är svårt. Det skriver Bayram Sakir. Han tipsar om frågan lärare behöver ställa sig i mötet med elever som slutat lyssna.
En elev får ont i magen inför skoldagen. En annan börjar vara borta allt oftare. En tredje vägrar läsa. En fjärde sitter framför uppgiften utan att skriva ett enda ord.
Vi ser beteendet. Men hör vi vad det säger?
”Kommunicerar genom handling”
Efter många år i särskild undervisning har jag blivit alltmer övertygad om att elever ofta kommunicerar långt innan de själva kan sätta ord på vad som är svårt. Jag brukar kalla det elevens handlingsspråk. Det är min egen pedagogiska metafor för det eleven kommunicerar genom sina handlingar när orden inte räcker till.
Frågan är vad vi gör med det vi ser.
När en elev börjar dra sig undan, slutar lämna in uppgifter eller successivt försvinner från undervisningen är det lätt att tänka att motivationen saknas. Men innan vi beskriver eleven som omotiverad behöver vi ställa en svårare fråga:
Ofta finns en punkt där eleven slutade kommunicera
Vad är det i elevens möte med skolan som gör att han eller hon inte längre kan delta?
I mitt arbete i Flexverksamhet behöver vi ibland gå tillbaka långt i tiden. När började frånvaron öka? När slutade eleven försöka? Vad hände precis innan? Ofta finns det en punkt där eleven faktiskt försökte signalera att något inte fungerade. Men signalen fick inte tillräckligt gehör.
Och när en människa upprepade gånger signalerar att något inte fungerar utan att situationen förändras, kan undvikandet till slut bli en strategi.
Flykten blir lösningen.
”Vågar inte försöka”
Det betyder inte att eleven inte vill lyckas. Ibland betyder det att eleven inte längre vågar försöka.
En uppgift kan vara för svår. Instruktionen kan vara otydlig. Högläsning kan innebära en risk att misslyckas inför andra. Kravet kan ligga för långt från elevens aktuella förmåga. Det kan också handla om något så grundläggande som att eleven inte längre känner tillit till skolan eller till sin egen förmåga att lyckas där.
Det är här lärarens professionella ansvar blir avgörande.
Att rikta blicken mot lärmiljön är inte att lägga skulden på läraren. Det är att ta ansvar för det vi faktiskt kan påverka.
Ett beteende som ser ut som ovilja kan vara ett försök till självbevarelse.
”Bygga upp skolvana”
För elever som varit borta länge räcker det därför inte alltid att bara ta igen förlorad kunskap. Ibland måste vi först bygga upp skolvana igen: att komma till skolan, stanna kvar, ta emot en instruktion, börja en uppgift, be om hjälp och våga misslyckas utan att ge upp.
Det är inte att sänka kraven. Det är att göra lärandet möjligt.
Ibland behöver eleven en omstart. Inte en omstart där vi suddar ut förväntningarna, utan en där vi återupprättar relationen till skolan, lärandet och den egna förmågan.
För kunskap och relation är inte varandras motsatser. För vissa elever är tillit själva förutsättningen för att undervisningen överhuvudtaget ska kunna nå fram.
Därför behöver vi bli bättre på att läsa elevens handlingsspråk.
- När eleven får ont i magen, lyssna
- När eleven börjar undvika, lyssna.
- När frånvaron ökar, lyssna.
- När eleven slutar försöka, lyssna.
För ibland är frågan inte varför eleven inte vill lära. Ibland är frågan varför eleven inte längre vågar. Och kanske är det just där vårt viktigaste pedagogiska arbete börjar.
Bayram Sakir, lärare i svenska som andraspråk, religion och historia, Malmö
LÄS ÄVEN:
