Maria Wiman: Det här handlar inte om plötslig barnondska

”De senaste åren har kraven på skolan och eleverna ökat, samtidigt som resurserna stabilt har minskat i någon slags makaber uppvisning av ödets ironi. Klart som renaste korvspad att det får alldeles ofattbara konsekvenser”, skriver Maria Wiman om det ökade våldet i skolan.

Bara under september månad har det rapporterats in 338 fall av hot och våld i Stockholms grundskolor. Det är ju komplett vansinne. Vad tusan händer? Snackar vi om en kolerisk masspsykos? Har barnen blivit bindgalna? Är domedagen kommen? 

I kölvattnet av denna debatt lyfts många röster om ohängda snorungar. Vad gör ens föräldrarna? Det är väl för fasiken bara att skärpa till sig och veta hut?

Och i vissa fall är det ju sant. Man kan väl ändå förvänta sig någon slags rimlig grunduppfostran, som att man hälsar tillbaka när någon säger god morgon eller yppar tack när man får dörren öppnad för sig. Man kan också ställa kravet att ingen ska jaga någon med sax genom korridorerna eller bitas och rivas under konflikt.

Symptom på något annat

Men sällan finns det ju enkla lösningar på stora problem. Och jag kan inte låta bli att tycka att detta eskalerande våld bara blir ytterligare en konsekvens av ett skolsystem som brister i själva fundamentet. Välmående barn agerar inte i affekt på detta sätt. 

Det är inte ett resultat av illvillighet eller plötslig barnondska. Det är ett symptom på något annat.

Skyddsnäten är alltför få och alltför svaga.

Att vara elev i svensk skola idag ställer oerhörda krav. När klasserna växer, elevhälsan skärs ner, mindre undervisningsgrupper försvinner, “kringpersonal” effektiviseras bort och lärarna måste springa allt fortare i skolans korridorer vill det till att man är en hyfsat stabil unge. Skyddsnäten är nämligen alltför få och alltför svaga. 

Detta ser vi tydligt i antalet hemmasittare (24 000 nu) och i de ringlande köerna till BUP. Vi ser det i de dalande Pisa-resultaten. Och vi ser det i klassrummens ökade våld.

Kanske blicka inåt?

Naturligtvis kan man rikta ansvaret mot vårdnadshavarna men de är ju inte i själva skolbyggnaden på dagarna. Kanske måste vi därför också blicka inåt. Vilka möjligheter har vi att bemöta de barn som av olika skäl har oerhörda svårigheter att hantera den vardag som svensk skola idag kan erbjuda? Vilken extrahjälp finns egentligen för dem? 

De senaste åren har kraven på skolan och eleverna ökat, samtidigt som resurserna stabilt har minskat i någon slags makaber uppvisning av ödets ironi. Klart som renaste korvspad att det får alldeles ofattbara konsekvenser. Ökad psykisk ohälsa är en sådan olycklig följd. Sviktande skolresultat är en annan. Och nu har vi också pinfärsk våldsstatistik att konstatera.

Hur garantera säkerheten?

Jahopp. Vi har ju väldigt mycket svart på vitt här, eller hur?

Så vad gör vi egentligen nu? Hur ska vi garantera elevers och lärares säkerhet i skolan? Hur ska våra beslutsfattare ta vid nu?

LÄS MER:

Hård kritik efter lärarnas våldslarm: ”Sifferbingo”

Politiker i akutmöten med facket efter våldsanmälan

Nytt våldsrekord – facket anmäler Stockholms stad

Flera år av ökat våld i skolan – kryper ner i åldrarna

Skolvåld över hela Sverige – facket kräver specialenhet