Läraren med hjärta för barn, slöjd – och ull: ”Ger ett lugn”

Plötsligt var textilslöjdsläraren Kia Gabrielsson en viral sensation.

Vi Lärares systertidning Ämnes­läraren la i våras upp ett inlägg på Facebook med en kortare artikel om hur Kia Gabrielsson och henne­s elever på  Stockfallets skola i Karlstad lagade trasiga kläder på lektionerna. Inlägget blev enormt pop­ul­ärt, har setts av en kvarts miljon och hittills fått 11 000 interaktioner som delningar och kommentarer.

Historien, som plockades upp av både lokal- och riksmedier, började med ett hål i ett par nästan nya jeans. En elev på skolan i Sunne blev så ledsen att Kia Gabrielsson visade henne hur fina de kunde bli på nytt med en kreativ lagning. Fler av Kia Gabrielssons högstadieelever inspirerades till samma sak, och resultaten monterades på svart kartong till en skolutställning.

Men det var inte första gången Kia Gabrielsson fick medial uppmärksamhet för hur hon tar vara på sådant som annars skulle slängas. Hösten 2024 medverkade hon i ett SVT-reportage från Rättvik, där hon som ullexpert var med och klassificerade över två ton svensk fårull som annars riskerade att kastas bort.

Frihet gav arbetsglädje

Återbruk har följt henne genom hela livet. Redan som tioåring började hon ropa in saker på auktioner och fixa med möbler och kläder så att de blev brukbara. En avgörande upplevelse kom när hon i åttan mötte lärare med radikalt olika syn på vad en elev kunde åstadkomma. Inspirerad av kläder på Indiska ville hon sy egna kläder av raka tygstycken, men textilläraren avfärdade idén: ”Då måste man ha gått Tillskärarakademin.” Kia Gabrielsson bytte i protest till träslöjd – och mötte motsatsen.

– Första uppgiften var att göra en hylla. ”Hur ska den se ut?” frågade jag, och fick veta att det fick jag bestämma själv! Utan att ha gått någon högre utbildning! Vi fick göra våra egna ritningar och där fanns ett förtroende för oss. Den friheten gav mig arbetsglädje.

Samtidigt noterade fransk­läraren Kia Gabrielssons handfasta kreativitet och gav henne en dansk bok om hönsestrikk. Där stickades det på rundsticka och utan syntet.

– Jag gick till Tempo och köpte ullgarn och en rundsticka och satte i gång.

Kia Gabrielsson tänkte sig först en framtid som både författare och fårbonde och gick tvåårig jordbrukslinje, där hon insåg att hon förstod sig på mekaniska lösningar. Med praktik på en större fårgård varvat med arbete på ett litet spinneri byggdes kunskaperna på med hantverk och småskalig industriell produktion.

För att kunna starta textilverkstad gick hon 1979 en förberedande vävningskurs för att utbilda sig till textillärare, och efter ett vikariat var det i det yrket hon landade. Eller mellanlandade. Ullpassionen förde henne vidare ”till ett fårklippar­gäng” i Nya Zeeland och jobb på ullspinneri. Med sin första man startade hon ett mekaniskt väveri med gamla gjutjärns­maskiner och började även arbeta som ullklassificerare – en dröm för en ullnörd.

Ullterapi efter utbrändhet

Men den yrkesmässiga ullpassionen hade också ett pris. Efter elva år som ullklassare i Norge, med dålig arbetsmiljö och pendling från familjen i Sverige där mamman drabbats av demens, körde Kia Gabrielsson slut på sig.

– Jag var utbränd i ett år. Då gav en vän som skulle gå i pension mig chansen att börja på textilslöjden på en liten friskola. Med hjälp av en underbar kollega och genom att varje fredag få möta barnen, hittad­e jag tillbaka till livet och kunde successivt öka arbetstiden.

Kia Gabrielssons slöjdsal har fortfarande antistressegenskaper.

– Ull ger ett sådant lugn. Jag har haft ett ullrum för elever att lägga sig i. Särskilt barn med adhd kan må väldigt bra av att få sjunka ner i en hög med ull och sedan bli täckt med ull av sina kamrater. Ullterapi! Den ullen är tvättad och donerad av fårägare som vill få barn att arbeta med och uppleva ull.

När vi tar bort kardfloret och det kommer ett ’Ååh, satisfying!’ – då blir jag lycklig.

I slöjdsalen samlas ull från fin­ullsfåret GoFinaMina med ull från värmlandsfåret Gerdapöjken och gotlandsfåret Pernilla, och orangefärgad ull till halloweenpumpor från dalapälsfåret Stor Bää. Får­ägarna har skickat foton och filmer så att eleverna får se fåren som gett ullen de kardar och tovar.

– Här finns ett glapp. Slöjden borde kunna köpa ull från fårägare med hemslöjdskonsulenterna som mellanhand. Fårägarna ska inte behöva skänka ullen och slöjdläraren inte betala den själv. Här behövs en riksomfattande lösning!

Att material har ett värde och inte ska kastas i onödan är också något Kia vill få eleverna att förstå.

– Så sent som i dag pratade jag med mina elever om stoppnålen. ”Men då slänger jag dem”, sa en elev. ”Inte om du köpt dem för 300 kronor”, svarade jag. ”Va, strumpor för 300 kronor! Men då kan du väl sticka dem själv!” sa eleven. Jag förklarade att garnet till ett par riktigt bra strumpor kan kosta 300 kronor – och då vill jag kunna laga dem också. Jag har sockor med skaft från 1970-talet!

För sexorna blir samma tanke en grund för hela slöjdundervisningen: de arbetar helt med återbruksmaterial. Just nu syr de vimplar i jeanstyg som de sedan ska sy en bokstav på i gult tyg. Tillsammans ska de bilda ”STOCKFALLETS SKOLA” som ett vimpelband till skolavslutningen. Friheten är stor.

– I dag var det en elev som gjorde en otroligt vacker vimpel genom att sammanfoga flera småbitar med synliga sömmar.

Många källor till material

Kia Gabrielsson har byggt upp ett litet ekosystem där hon via donationer tar in material, allt från blixtlås och kläder till gardiner och sängkläder, som alltid tvättas för att minimera allergirisker. Men material väljs också med omsorg när det köps in. Till fyrornas slöjdkassar köper Kia enfärgat ekologiskt bomullstyg. Med färdigtryckta tyger väljer pojkarna ofta sportmotiv och flickorna hundar eller blommor. Med enfärgat tyg får eleverna i ställe­t skapa sina egna mönster med graffiti, stämplar eller knytbatik.

Femmorna arbetar på liknande sätt när de syr förkläden i naturfärgat linne.

– Om eleven tycker att tyget är trist så färgar vi det eller gör graffiti genom att spruta utspädd textilfärg utomhus. Eller så gör vi mjölbatik eller trycker något. ”Det ser ut som fågelskit”, sa en elev om sitt batiktryck – han var helnöjd!

Kia Gabrielsson säger att hon ”älskar Lgr22”, inte minst för att materialkunskapen där har fått en tydligare plats. Det har gjort henne, med glädje, ”väldans fyrkantig”: treorna får ull, fyrorna bomull, femmorna linne och sexorna återbruk.

Men utvecklingen av slöjd­ämnet i stort är hon bekymrad över, framför allt att samma lärare allt oftare förväntas kunna undervisa i både textil och trä- och metall.

– Det är som om jag vore fransklärare och undervisade i tyska. Nog skulle jag kunna göra ifrån mig hyggligt i trä- och metallslöjden, men aldrig improvisera och hitta lösningar som jag kan i textilen.

Samma oro gäller de fysiska förutsättningarna. Slöjdlokaler utformas sällan optimalt när nya skolor byggs. På Stockfallets skola uppskattar hon särskilt att slöjdsalen har en dörr direkt ut, och hon har kämpat för sådant som kan verka prosaiskt men som avgör vad eleverna faktiskt kan göra. Som en tvättmaskin med ett ullprogram som verkligen fungerar.

– Den nya maskinen som fanns filtade ullen. Så kan vi inte ha det!

”Då blir jag lycklig”

Nu kan eleverna färga ull, garn och ulltyg och sedan tvätta ur överflödsfärgen innan allt läggs på tork. De får följa materialet genom hela processen – från kardning och färgning till tovning, nålfiltning och broderi – och se vad ullen kan bli. Ett av Kia Gabrielssons favorit­ögonblick inträffar vid rullkardan.

– När vi tar loss kardfloret och det kommer ett ”Ååh, satisfying!” – då blir jag lycklig.

Genom att byta bord med hemkunskapen fick Kia Gabrielsson de runda bord hon länge sneglat avundsjukt på i andra slöjdsalar och kunde samla symaskinerna. Det gav mer plats och gjorde det lättare för eleverna att hjälpa varandra runt borden. En soffa har kommit till för den som virkar eller broderar, och olika delar av salen har fått olika funktioner.

Däremot är Kia skeptisk till tanken att en npf-anpassad slöjdsal måste vara visuellt avskalad.

– I rum där elever vistas många timmar kan jag se vitsen. Men för mig vore det tokigt att inte kunna ha en estetisk experiment­verkstad fylld med färger och idéer i slöjdsalen.

En detalj hon älskar är de grå tygklädda pallarna som ser ut som fingerborgar, där eleverna samlas vid varje lektions början och slut. Intill står en virkad korg med saker att pilla med och lukta på.

Eleverna märker genast när Kia Gabrielsson gjort något nytt till korgen och vill gärna vara med och tillverka. Då gäller regeln ”en till sig själv och en till skolan”, så att speciallärarna får saker att dela ut till andra klasser.

Efter alla år med ull, spinnerier, väverier och undervisning är det fortfarande elevernas upptäckter som gör Kia Gabrielsson som mest entusiastisk.

Hon minns eleven Julians utrop när han plötsligt förstod hur en nålpåträdare fungerar:

– Nålpåträdare är magi!

Eller ögonblicket när en elev vecklar ut en tygbit som varit hopknuten med gummisnoddar under färgningen och för första gången ser mönstret som uppstått.

– När de säger ”ååh så fint” är det värt precis allt i hela världen.