Läsekonstens missionär – på livslångt hedersuppdrag

Känslan när man plötsligt förstår läsning, alltså inte att man kan läsa utan hur och varför – det är inte många upplevelser i barndomen som slår den. För många vittrar förstås minnet med tiden, barndomsminnen glesnar ju äldre vi blir, men för 77-åriga Ann Boglind är just dessa minnen fortfarande levande.

– Jag minns det precis, säger hon. Jag och pappa stod tillsammans och tittade på en tidning när jag mer eller mindre utan att tänka på det läste upp några av orden i en rubrik.

Då hade Ann Boglind ännu inte börjat skolan. Vid skolstarten ett halvår senare fick hon antipatier mot läraren som placerade henne bland ickeläsarna i klassen. Ann Boglind var sju år och konsten att läsa hade redan blivit en del av hennes identitet och självkänsla.

Fortfarande aktiv

Sju decennier senare är denna läsekonstens livslånga tjänare och missionär – lärare och lärarutbildare, läromedelsförfattare och redaktör, forskare och universitetslektor i svenskämnets didaktik – fortfarande aktiv men också alltmer återblickande och sammanfattande.

– Det är spännande att i den här åldern tänka tillbaka på sitt yrkesliv, säger hon. På ett sätt har jag varit på väg mot ett mål utan att direkt ha planerat och strävat mot det. När man är på väg någonstans dyker det upp vägskäl och man måste välja. Ibland vet man inte vart vägen leder, utan då är det vägen som väljer. En dikt som länge följt mig är Lars Gustafssons ”Balladen om stigarna i Västmanland”, där han skriver om de gamla stigarna som ibland är tydliga och ibland försvinner över kala hällar och träskmarker. Men, skriver han, ”det finns en fortsättning, det finns alltid en fortsättning bara man letar, dessa stigar är envisa, de vet vad de vill och med vetskap kombinerar de en betydande list”.

”Ibland vet man inte vart vägen leder, utan då är det vägen som väljer.”

Ann Boglind stannar upp en stund i metaforen där hon som läsare upplevt ett möte med diktaren.

– Om stigen viker av åt ett konstigt håll beror det på att det finns ett hinder, ett hinder som bara stigen känner till. Därför ska vi lita på den gamla stigen. ”Den har gjort alltsammans så många gånger förut. Det är hela meningen med att vara en stig.”

Vad Ann beskriver är hur hennes karriär varit inte bara läsinspiratörens utan också stigfinnarens. Från lärartjänst på Bergsjöskolan till att arbeta med lärar­utbildning, att komma med på Göteborgs skolförvaltnings kurs i skrivprocessen i South Carolina, att hålla studiedagar om process­orienterad skrivundervisning, att få förfrågan om att skriva läromedel för högstadiet och mellanstadiet. Att få möjlighet att åka på studieresa och återknyta kontakt med en tvillingsjäl i New York, Shelley Harwayne, att bli ombedd att flytta över till litteraturvetenskapliga institutionen och koncentrera sig på litteraturdidaktik, att skriva högskoleläroboken ”Från fabler till manga” tillsammans med Anna Nordenstam. Att få möjlighet att bygga upp Litteraturbanken skola tillsammans med Anna Nordlund och tillsammans med henne också kunna genomföra deras idé att alla sexåringar skulle få en egen diktbok när de började skolan hösten 2021.

Och längs hela den här vandringen har hon burit på en kappsäck av ovärderliga erfarenheter från den egna undervisningen, från mötena med eleverna på Bergsjöskolan i nordöstra Göteborg. Levande minnen.

– Vi läste ”Herr Arnes penningar” tillsammans i en nia och pratade bland annat om vilken genre den kan passa in i, berättar Ann Boglind. Är den en historisk roman, en spökhistoria, en deckare eller en kärleksroman? Då ställde en av flickorna i klassen spontant frågan: ”Skulle ni kunna älska en person som ni vet är en mördare?” Vilken fantastisk diskussion och vilket otroligt engagemang det blev i det fortsatta samtalet kring romanen! Det blir så bra när eleverna får komma till tals och bestämma vad som ska tas upp i det gemensamma samtalet.

Mångfaldigt prisbelönt

Läraren Ann Boglind kunde låta sina elever läsa dikter tyst på egen hand för att sedan välja ut vilka de ville samtala kring.

– I en mellanstadieklass frågade en elev som läst Eva Billows dikt ”Blåsten” vad det var för en blå sten som kommer susande och böjer träden, minns hon. Och i en nia som läste samlingen ”Kärlek och uppror” valde en av flickorna Pär Lagerkvists dikt ”Aldrig glömmer jag dig o liv”, som inleds: ”Aldrig glömmer jag dig o liv, sen den natt då du grep mig om strupen!” När jag läste dikten högt för klassen inför samtalet kommenterade den här flickan vilken tur det var att jag läst den högt, för hon trodde att dikten handlade om en person som fått en oliv i halsen, och då kunde hon inte alls förstå den. 

– Här lärde jag mig hur lätt det är att läsa fel om man blir lämnad ensam med en text och hur bra det är att elever vågar ställa frågor.

Det är inte minst för denna didaktiska förmåga, och hur den manifesterats i forskning och breda läsupplevelseprojekt, som Ann Boglind nyligen tilldelats både Kungliga sällskapet Pro Patrias guldmedalj för ”medborgerliga förtjänster” och  Ingvar Lundberg-priset.

Samtidigt som hon fick priset lämnade hon och Anna Nordlund in 52 dikter passande för mellanstadieelever till Svenska Akademien, som gett dem uppdraget att sammanställa en diktantologisk fortsättning på ”En bro av poesi”.

Och samtidigt säger hon till Vi Lärare att hennes kalender är … ”tom, numera”. När vi undrar hur detta går ihop förtydligar hon att ”just nu är det lugnt”. Vilket visar sig innebära att hon och Anna Nordlund precis gjort några ändringar i dikturvalet till den nya boken (som ska skänkas i klassuppsättningar till skolor med mellanstadieelever) men sedan får lite andrum fram till att illu­stratörernas skissförslag till illustrationer kommer, en bild per dikt.

– Då blir det förstås ett intensivt tänkande och diskuterande igen, inför skissmötet som följer. Men … våren är lugn. Än så länge. Vi ska bara skriva en lärarhandledning till boken. Och korrläsa alla dikterna. Med mera.

Ann Boglind förstår hur det låter och summerar sin ålders intensiva höst med att hon ”aboslut hinner varva ner också” och att hon noga överväger vilka förfrågningar hon ska tacka ja till.

– Jag har en man och två döttrar med familjer, sammanlagt fem härliga barnbarn i tonårsåldern, dessutom har vi många vänner som fortfarande är aktiva och gott sällskap på resor, långpromenader, skidturer och konserter. Och jag har ingenting ogjort som stressar mig. 

– Men en sak skulle jag fortfarande vilja hinna med, och det är att göra en sammanställning och analys av min pappas samlade kulturartiklar och recensioner i Svenska Dagbladet och Nerikes Allehanda. Han hade doktorerat i litteraturvetenskap och var rektor på ett gymnasium och dog redan som 70-åring och lämnade ett stort material, ordentligt ordnat kronologiskt med runt 40 artiklar per år. Jag påbörjade detta arbete precis innan vi fick uppdraget att göra ”En bro av poesi” och har sedan inte velat klämma in det bland allt som har följt efter den bokens tillkomst. Förhoppningsvis kommer jag få mer tid med detta så småningom.

Stigen Ann Boglind slog in på redan som barn var alltså, precis som i Lars Gustafssons ballad, en stig som redan fanns där och väntade på henne. Barndomshemmet med ”hur många böcker som helst” skapade minnen av läsning under hela uppväxten.

– Som gymnasist var det fantastiskt att komma hem efter skoldagen och se om det hade kommit några spännande recensionsexemplar. Särskilt minns jag hur fantastiskt det var att ta del av Pär Lagerkvists senare produktion när den var helt färsk. Som gymnasist fick jag också vara med när mina föräldrar drack te på kvällen och pappa ofta läste upp recensionen han just skickat till tidningen. Vi fortsatte hela livet att prata om böcker och läsning och jag hann skriva mina första tre läroböcker i svenska för högstadiet medan han levde.

”Man lär så länge man lever”

– Det är säkert det här kulturella kapitalet, som jag är född in i, som har gjort att jag från början kände ett så starkt engagemang i min lärargärning när jag fick min första tjänst på Bergsjöskolan, fortsätter Ann Boglind. Den blev min enda skoltjänst, eftersom jag stannade där i över 32 år. De första tio åren på heltid, och när jag ombads att söka och fick en tjänst på lärarutbildningen valde jag att vara tjänstledig från två halva tjänster. Jag kunde helt enkelt inte lämna Bergsjön. De sista åren hade jag bara en högstadieklass i svenska. Allt jag lärde mig av mina elever har jag haft användning av som lärarutbildare och läroboksförfattare. Som min gamla svensklärare på gymnasiet sa: Man lär så länge man har elever.

Och så länge man håller minnena levande. Även om Ann Boglind inte undervisar längre, och även om den enda egna forskningen hon bedrivit på senare tid är en undersökning av vad som händer i barnfamiljer när en poesibok som ”En bro av poesi” dimper ner (redovisad i en ny antologi på Daidalos förlag, ”Poesins platser: om diktens betydelse i perifera och populära rum”), så befinner hon sig liksom på livstidskontrakt i skolans värld. Skolan, denna eviga manifestering och spridning av mänsklig kunskap inte bara via lektioner och läroplaner utan i en anda och livsstil som låter vetskap och forskning sippra in utan ände.

– Minnena som dyker upp när jag tänker tillbaka på mitt lärarliv är också minnen av möten med föräldrar, skolresor, lägerskolor, säger Ann Boglind. Som när vi lagade köttfärssås tillsammans på en lägerskola och det uppstod en hetsig diskussion om vilka ingredienser som måste vara med och vilka som absolut inte passade, vilket ledde till att vi nästa läsår arbetade med temat mat i flera ämnen. På svensklektionerna läste vi måltidsskildringar och ungdomsromaner med ätproblematik, och eleverna, vars familjer kom från många olika länder, fick undersöka matkulturen i ”sitt” land och presentera muntligt – de helt svenska eleverna hade svårast att presentera svensk mat.

Ser ni vad som händer när Ann Boglind återberättar skolminnen?

Det minnesvärda har alltid med insikter, relationer och lärande att göra.  

LÄS MER:

Möt skolprofilerna – här är intervjuerna från 2023