Wiman: ”När ska man förstå att lärare inte är superhjältar?”
Under demonstrationen i Vaxholm var Vi Lärares krönikör Maria Wiman en av talarna.
Nedskärningar
Vi Lärares krönikör Maria Wiman var en av talarna under protesterna i Vaxholm.
– Jag hoppas att våra röster hörs ända upp till sockertoppen där våra beslutsfattare bor, sa hon bland annat.
Här är hela hennes tal – ord för ord.
Kära kollegor,
Det är början av juni och vi borde ägna tiden åt att avsluta terminen. Vi borde knyta ihop säcken. Sätta betyg och skriva omdömen. Ordna med avslutningen.
Kolla hur hemmasittaren mår. Kanske krama lite extra på de elever som behöver det som mest. Vi skulle behöva samla energi för att hålla ihop de sista dagarna innan semestern.
Vi ska inte behöva stå här och be om självklarheter.
Att vi ska behöva höja rösten
Det är faktiskt smått ofattbart hur det har blivit i svensk skola idag. Att vi ikväll ska behöva stå här och be om det mest basala. Det mest grundläggande.
Att vi släpandes hit på hörntänderna ska behöva höja rösten för att vi inom ramen för anständighet ska kunna utbilda våra barn.
Tänk om vi hade kunnat lägga tid och kraft på våra elever istället. Tänk om vi hade beslutsfattare som förstod den absolut kompromisslösa vinsten av att satsa på våra barn. Tänk om vi på golvet slapp bekymra oss om budgetar eller det trasiga skolsystem som är grunden till det sköra korthus vi jobbar i.
Ofattbart kostsamt i längden
Ja, tänk om vi hade en skola där 100 procent av våra ungdomar gick ut med fullständiga betyg.
Tänk om vi hade en skola som inte stressade våra elever till psykisk ohälsa.
Tänk om ordet hemmasittare inte fanns, om alla skolor hade bemannade skolbibliotek och adekvata läromedel, om varje möte som kunde vara ett mejl faktiskt var ett mejl, om lärare hann förbereda varje lektion ordentligt, om undervisningstiden var reglerad, om politiker förstod att vår verklighet är längre än en mandatperiod.
Tänk om skolan inte vore ett slagfält för symbolpolitik.
Tänk om skolan inte vore ett slagfält för symbolpolitik, om man förstod att skolan är så mycket viktigare än billiga poänger eller slagkraftiga rubriker i en politisk debatt.
Ja, fatta om man på riktigt förstod att spara in på våra barn kommer att bli ofattbart kostsamt i längden.
Tänk om man hade vett att värdera skolan.
Tänk om man också värderade välfärdspersonalens psykiska hälsa.
Om man förstod att vår känsla av otillräcklighet gnager i bröstkorgen långt efter att vi lämnat skolan för dagen. Och att den där känslan av att inte räcka till liksom borrar sig in i djupet av själen och lever sig kvar även på dagar när vi borde vara lediga.
Ja, när ska insikterna sjunka in?
Inga övernaturliga varelser
När ska man förstå att lärare inte är superhjältar eller övernaturliga varelser sända från ovan för att rädda världen? När ska läraryrket få bli ett arbete och inte ett kall? När i hela friden ska man förstå att det kommer till en gräns när vi inte orkar längre.
Och att när vi väl är där kommer allt att rämna obarmhärtigt och oåterkallerligt.
Tänk om kunskapens högborg fick vara kreativ, olika, vidunderlig, snårig och relevant för varje unge.
Om vi slapp gå ut på gator och torg och bråka för att få rimliga förutsättningar att uppfylla en av barnkonventionens viktigaste grundbultar – barns rätt till utbildning.
Då får vi skrika högre
Ja, det är juni och ännu ett läsår är snart till ända. Vi som borde ha fullt upp med att slutfixa inför avslutningen. Vi borde inte stå här idag och be om självklarheter.
Jag hoppas att våra röster hörs ända upp till sockertoppen där våra beslutsfattare bor.
Och om vi inte hörs – då får vi skrika högre.
Då ska vi skrika till vi tappar rösten.
LÄS MER:
Lärarnas ilska: ”Skolorna rämnar i sina sömmar”
NEDSKÄRNINGAR: Hundratals lärare kan bli av med jobbet
