”Det är bortförklaringarna som är missvisande”
”Helheten saknas i Almegas resonemang” skriver Kari Parman i sin slutreplik.
Slutreplik
Finska skolan valde bort marknaden – och läraryrket har fortfarande hög prestige. Det skrev Kari Parman, och fick kritik från Christoffer Hökmark, Almega utbildning.
Han menar att uppgifterna är missvisande, och att även finska elever sjunker i Pisa.
”Det är bortförklaringarna som är missvisande”, skriver Kari Parman i sin slutreplik.
Christoffer Hökmark avfärdar bilden av den finska skolan som föredöme som missvisande. Det är ett välbekant grepp, att flytta fokus från systemfrågor till enskilda mätresultat. Men det finns skäl att stanna upp och fråga sig vem som talar, och i vems intresse.
Hökmark skriver som företrädare för en bransch- och arbetsgivarorganisation för fristående förskolor, grundskolor och gymnasier. Det är alltså inte ett neutralt inlägg i skoldebatten, utan en partsinlaga från en aktör med ett tydligt intresse av att försvara det svenska marknadssystemet i skolan. Det betyder inte att argumenten saknar värde, men det betyder att de behöver granskas noggrant.
”Statligt skolväsende”
För vad är det egentligen som sägs? Att Finland inte längre presterar lika starkt som tidigare, att Sverige i vissa mätningar står sig väl, och att friskolesystemet inte är en del av problemet.
Finlands resultat har visserligen sjunkit något, men det förändrar inte de grundläggande skillnaderna mellan systemen. Finland har ett statligt sammanhållet skolväsende, hög tillit till lärarprofessionen och i princip ingen marknadsstyrning. Sverige har gjort motsatt resa, med kommunalisering, konkurrens och vinstintressen. Det är dessa strukturer som formar skolan över tid.
Det går att googla
Att då peka på enskilda resultat i TIMSS eller Pisa och dra långtgående slutsatser om systemets kvalitet säger väldigt lite om helheten. Ett skolsystem måste bedömas utifrån sin långsiktiga hållbarhet, sin likvärdighet och sina villkor för lärare och elever. Och just helheten saknas i Hökmarks resonemang.
Påståendet att Sverige har ett av världens mest segregerade skolsystem kan underbyggas genom flera rapporter från myndigheter och internationella organisationer som pekar på en kraftig ökning av uppdelningen mellan elever under de senaste decennierna. Det går att googla på detta om man vill fördjupa sig i ämnet.
”Ökade skillnader”
Samtidigt som vissa svenska elever presterar väl ser vi ökande skillnader mellan skolor, en växande skolsegregation och en arbetsmiljö som får många lärare att lämna yrket. Det är inte tillfälligheter, utan konsekvenser av hur systemet är organiserat.
Att företrädare för friskolebranschen tonar ned dessa problem är i sig inte överraskande. Men det gör inte argumentationen mer övertygande. Tvärtom riskerar den att flytta fokus från de avgörande frågorna. Så länge debatten fastnar i enskilda resultat slipper vi tala om de strukturella vägval som har format den svenska skolan.
”Inte perfekt”
Finland är inte perfekt, men det är heller inte det som är poängen. Poängen är att Finland har valt en riktning, där staten tar ett tydligt ansvar, där likvärdighet prioriteras och där läraryrket ges professionella förutsättningar. Sverige har valt en annan väg.
Och när företrädare för Almega Utbildning försöker omdefiniera problembilden, då är det inte beskrivningen av den finska skolan som är missvisande, utan bortförklaringarna.
Kari Parman, oberoende debattör
LÄS ÄVEN:
Friskoleköpet: ”Spelplanen och spelreglerna är fel”
15 lärare: ”Skolan behöver räddas från aktiebolagen”
Replik: ”Vi är inte annorlunda än andra lärare”
