När jag var ung brukade jag läsa tjejmagasinet Frida. Här fanns allehanda viktig information. Man kunde läsa om banandieten (grymt effektiv!), om Carolas kärleksliv och knepen för att få en ”häftig häck”. I tidningen brukade det också finnas olika tester av typen ”Vilket djur är du?” eller ”Vem är du i Spice girls?”.

Jag minns hur spännande det var att få sin personlighet bestämd sådär på bara några minuter. Jag kommer aldrig att glömma när jag insåg att jag passade bättre ihop med Zorro än Spindelmannen – vem kunde ens ana det?

Inspirerad av detta har jag nu delat upp lärarkåren i fyra vattentäta kategorier. Läs beskrivningarna nedan och bestäm själv. Vem är du? 

Optimisten

Du kanske är relativt ny i yrket. Kanske vill du visa framfötterna! Du hoppar gärna på nya fräcka appar, skyndar dig att lära dig hundra funktioner i nya lärplattformen som ingen bad om och när det är APT är det alltid du som ställer de mest nyfikna frågorna precis när mötet är på väg att avslutas.

Du är en frisk fläkt i korridoren. Du biter ihop när vardagen är tung, tar gärna på dig nya obetalda ansvarsområden och tänker ”hellre snäll än gnäll” när du får vikariera på slöjden och ta extra rastvakt när Birgitta på fritids är sjuk. På fritiden har du ingenting emot att åka på loppisar för att skrapa ihop till en klassuppsättning barnböcker, bjuda hem eleverna på fika eller virka personliga pennskrin till alla barn. Betalningen är ju glittret i elevernas ögon!

Moder Teresa 

Du kanske har jobbat länge. Du har haft så hutlöst många elever genom åren att du ibland blandar ihop dem men innerst inne minns du varenda en. Du har en samvetsstress som äter hål på bröstbenet. Ibland på natten drömmer du ursinniga drömmar om eleven du inte såg, mailet du inte besvarade eller dyslektikern du glömde när det var dags för läsförståelse.

Du har ett hjärta som ömmar för alla barn och gud ska veta att du kan kuta dig blå igenom dagarna. Du försöker hjälpligt haka på alla nymodigheter, de fräna apparna, de nya skrivelserna i styrdokumenten, kommunens nya riktlinjer (men satans djävulen vad trött du blir). Du har ett antal år kvar till pension och jösses himla Amalia vad du älskar ditt jobb. Men ibland, i slutet av veckan, undrar du hur i hela världen du ska orka.

Surbulten 

Du har jobbat jättelänge och orkar inte med alla tvära kast hit och dit. Hos dig är det fortfarande LPO-94 som gäller och vore det inte för att det blev kortslutning i overheaden 2008 hade du fortfarande kört med den. Du har inget emot att ställa obekväma frågor i stil med: ”Vad fan ska det här vara bra för?” på möten och det har mer än en gång hänt att du har nickat till när skolchefen förklarat den senaste strategin för likvärdig utbildning.

Du har en pärm med ofelbara stenciler som fungerat utmärkt sedan 1989. Du hanterar dagens ungdoms alla nycker med jämnmod och den politiska skoldebatten orkar du inte bry dig om. Eleverna skojar lite om dig ibland men det bjuder du på. De tycker ju egentligen väldigt mycket om dig.

Rationalisten 

Du anser att läraryrket är ett jobb som alla andra. När ramtiden är slut åker du hem. Du svarar inte på mail på din fritid och det skulle sannerligen aldrig falla dig in att ägna ett halvt lov åt att rätta prov eller planera lektioner. Du anser att det gnälls för mycket i lärarkåren och att det inte är någon idé att älta vad som inte fungerar.

Du går in i batterisparläge när dina kollegor muttrar om bristande resurser eller känslan av otillräcklighet. När klockan slår 16 går du hem och njuter av din fritid. Grubbla kan man göra i graven, tänker du medan administrationsbördan antar astronomiska proportioner och inkorgen skriker efter uppmärksamhet,

Dela resultatet!

Sådär ja. Nu är det bara dags för lite självrannsakan. Vem är du? Dela gärna resultatet med en vän. 

Själv hade jag en härlig period som optimisten.

Men nu är jag en fullfjädrad Moder Teresa. 

• Fler krönikor av Maria Wiman hittar du här

LÄS MER:

Maria Wiman: Tid är ett resårband som betyder allt möjligt

Maria Wiman: Erfarenhet i klassrummet värdesätts för lite

Maria Wiman: Skojbråk är sällan speciellt skoj