En gång, på ett NO-prov, fick min dotter frågan ”Vad är tid?”. Hon svarade något filosofiskt om dimensioner i tillvaron. Det var fel. Rätt svar skulle tydligen vara att tid är när jorden snurrar ett helt varv runt sin egen axel.

Jag kan i min enfald tycka att tid är mer komplicerat än så. I synnerhet om man kollar på ett lärarschema. Där är tiden ofta utmätt i exakta minuter. Fem minuter ställtid här, 15 minuter rastvakt där, 50 minuter lektion och 20 minuter pedagogisk lunch. Minuter utmärkta i rutor. Livet i ett mönster.

Planeringstiden är ett extra intressant tidsfenomen. Man kan ju tycka, med tanke på namnet, att den skulle vara avsedd för just lektionsplanering. Ja, sånt där som att förbereda genomgångar, lusläsa litteratur eller planera relevanta arbetsuppgifter. Men planeringstiden är ett slukhål av oändliga möjligheter.

Ett infernaliskt sammelsurium

Låt säga att det är en konflikt i klassen. Då blir planeringstiden plötsligt tid för forensisk undersökning, vittnesförhör, föräldrakontakter, individuella möten och administrativa labyrinter i halva oändligheter. Och lektionen som skulle planeras då? Ja, den rullar ju på ändå på sin tid i schemat – alldeles oavsett om planeringstiden blev ett infernaliskt sammelsurium av andra göromål.

Mötestid är ett annat roligt ord. Man ska ha tid att mötas. Ibland möts man bara för mötets skull. I tider av elektroniska postlådor och toppmodern teknik kan man ibland fundera över om inte många möten skulle kunna reduceras till just det – ett mejl.

Tid för fortbildning finns också! Ibland kommer den helt ur det blå. Vi måste lära oss allt om iPads! GDPR! AI! Kollaborativt lärande! Differentierad undervisning! Ett potpurri av hipp som happ och duttelidutt paketerat i minuter på ett schema, helst en eftermiddag efter fem dubbellektioner i rad. Undra hur många minuter av mitt dyrbara liv som spenderats språkandes/halv­sovandes i bikupor? Kanske får jag aldrig veta. Kanske vill jag inte veta.

Undervisningtiden – var tog den vägen?

Rastvaktstid kan man också prata om. Det är en tid där man plötsligt befinner sig utslungad från en lektion för att agera vakt (ja, vakt) på en myllrande skolgård full av ungar med lika mycket solsken som full-fan-i-blicken. Det finns ett finare ord för den där tiden. Det heter att man är rastvärd. Som en värdinna, någon slags gästabudsgivare, som vakar över barnens sofistikerade mingel. Men tomejto tomato liksom. Det är minuter som spenderas. Minuter som egentligen inte handlar om mitt egentliga uppdrag …

…vilket som genom en slump för oss till undervisningstiden! Det är ju den man i sin enfald trodde att lärar­yrket egentligen skulle handla om. Ja, den där tiden i klassrummet med elever där man delar ut kunskap, växelverkar, sparkar igång tankar. Den där undervisningstiden känns ibland märkligt … ja … bortprioriterad bland allt annat som slåss om utrymme.

Tänk om det var jag som hade fått frågan ”Vad är tid?” på ett prov? Då hade jag svarat:

”Gud vet. Det tycks vara ett flytande begrepp som kan betyda lite allt möjligt, ett slags resårband i existensen som kan töjas ut oändligt och proppas sprängfullt av allehanda ting.”

Undrar om det hade räknats som rätt svar?