Det är en regnig måndagkväll i november och Max, 13 år, är försvunnen. Han har precis börjat högstadiet. Han bor på en stor gård med sina föräldrar, sin hund, katt och älsklingsponnyn. Max sista dag i livet har han gått till skolsköterskan flera gånger för diverse småsaker men det får föräldrarna inte veta. 

Han har en trasslig skolgång bakom sig.

Max trivs bäst på gården. Han är en trixare, ett slags tekniskt geni. Han bygger fordon av gamla lådbilar och gräsklippare. Han bygger ett eget spa, en avancerad ångmaskin och vid 11 års ålder bygger han ett nytt elsystem till en traktor. Max tolkar sprängskisser på motorer, han joxar och fixar. Han läser avancerade dokument från Transportstyrelsen och inser att hans egenbyggda cykel har en för stor motor för att få köra på cykelväg.

Hittar ingen plats

I skolan hittar Max ingen riktig plats. Han tycker att det är svårt att läsa. Han hatar att skriva. Och när han kommer hem på eftermiddagen är han sluten, stänger in sig på sitt rum.

Han kommer ofta hem med blåmärken och andra skador på kroppen.

Max har långt blont hår, färgsprakande kläder, han har kepsen långt ner i pannan. Och Max föddes med läppspalt vilket gör att han läspar lite när han pratar. 

Det är inte lätt att gå sin egen väg i en skola med så trånga korridorer att man slår i axlarna så fort man avviker från den snitslade banan.

Ofta konflikter

Max mobbas varje dag. Det är kommentarer om hans utseende. Man gör sig rolig över hans överläpp. Han filmas mot sin vilja när han är i biblioteket och i skolväskan ligger plötsligt en broschyr från organisationen Smile som opererar läppspalt på barn i Afrika. Bussresorna till grannskolan när det är moderna språk blir ett helvete. 

Det blir ofta konflikter runt Max. Han blir arg och slår tillbaka. Max mamma får i efterhand läsa att Max blir uppmanad av kuratorn att lära sig hantera sin ilska. På EHT-möten skriver man i protokoll att Max är socialt destruktiv. Att han sätter sig i utsatt position. Att han vill vara ett offer.

Hur kunde man inte ta vara på denna pärla till barn?

Max var 13 år när han valde att avsluta sitt liv.

Ord räcker inte till. Vilken förtvivlad förlust. Hur kan svensk skola inte ha plats för en sådan finurlig och klipsk unge? Hur kunde man inte ta vara på denna pärla till barn? Hur kan vi ha ett skolsystem som fullkomligt krossar så många snillrika ulltussar?

Och Max är inte ensam. Max finns i våra skolor idag. Max är en i raden.

Max, 13 år

Bryna, 11 år

Måns, 13 år

Karolina, 12 år 

Hur många fler ska offras på vägen?

Skolsystem i totalt haveri

Det här är inte isolerade fall. Det här är den yttersta konsekvensen av ett skolsystem i totalt haveri, ett skolsystem som slår ut barn med diagnoser, som tvingar virvelsjälar att bli hemmasittare, som hela tiden tappar barn trots att personalen arbetar halvt ihjäl sig.

Jag har alltid tyckt om skolplikten. Men jag har ändrat åsikt. Jag skulle vilja ändra ordet till undervisningsrättighet. Rättigheten till utbildning måste inte nödvändigtvis innebära att tvinga in små nyfikna barn i ett hårdhänt maskineri med trasiga kugghjul. Det måste finnas andra alternativ än dagens trasiga skolbyggnad. 

Tänka ett varv till?

Nej, skolplikten är inte längre försvarbar. I Finland heter det läroplikt. Vi kanske måste tänka ett varv till här i Sverige? 

Om jag var beslutsfattare hade jag lagt allt åt sidan. Jag hade ställt in alla möten. Jag hade samlat alla mina vänner och fiender och stängt in mig i ett rum. Jag hade inte kommit ut därifrån förrän jag hade en långsiktig plan för svensk skola. Jag hade legat sömnlös på natten.

Jag hade gjort det för Max, Bryna, Måns och Karolina. Och för alla andra som går med spända axlar i skolans trånga korridor. 

• Fler krönikor av Maria Wiman hittar du här

LÄS MER:

Anna Olskog: Hur många misslyckanden ska vi acceptera?

Mannerheim: Elevhälsa är inte skola – det är vård och omsorg