Låt säga att du bryter benet. Riktigt illa bryter du det. Ja, benet är av så pass att benpipan liksom trycker mot huden. Du åker i ilfart till sjukhuset och får träffa en mycket allvarsam läkare. Hon rynkar sin panna i djupa veck, undersöker benet, sätter sedan ett redigt plåster på ditt knä och skriver ut ordentligt starka smärtstillande läkemedel. “Nu kan du åka hem”, säger hon sturskt och rullar ut rullstolen i korridoren.

Lite sådan känsla fick jag när jag bevittnade utbildningsministerns presskonferens med anledning av den nya kommission som ska tillsättas för att förhindra framtida skoldåd. Det var himla massa värktabletter, bandage, plåster och kylspray. Men ingen operation i sikte, knappt ens ett sketet gips kunde skönjas.

Tonvikten på fel ställe

På presskonferensen pratar Mohamsson om att skolan ska ha låsta dörrar, passerkort, kodlås eller taggar. Hon understryker att rektor kan besluta om att misstänkta skolväskor får undersökas. Att alla brott som sker i skolan ska polisanmälas. Hon berättar att man kan söka ett särskilt statsbidrag för säkerhetshöjande åtgärder, såsom nya låssystem eller tekniska övervakningslösningar till skolan.

Det är ju inga dumma grejer såklart. Det är väl bra att skolan är låst (såvida gärningspersonen inte redan går på skolan förstås vilket dessvärre tycks höra till vanligheten) och det är ju bra att redan utförda brottshandlingar polisanmäls. Men det är ju liksom ingen egentlig lösning på problemet.

Jag menar, det kan ju vara nice med lite morfin mot benbrottsmärta. Men benet måste ju lika förbannat lagas. Och hur låst en skola än är måste vi icke desto mindre åtgärda problemet med unga personer som hamnar på tvären i tillvaron och vill hämnas genom att döda. Det känns så tafatt att låta tonvikten på presskonferensen handla om lås, larm och övervakningskameror.

Hur kan vi som samhälle sluta upp kring ungarna som nu faller mellan stolarna, som försvinner in i parallella världar, går vilse i illvilliga filterbubblor och tappar kontakten med skyddsnäten?

Det ska sägas att det precis i presskonferensens sista skälvande minut faktiskt nämns att socialtjänst, psykiatri och polis behöver arbeta med skolan för att förhindra våldsdåd. Här hade jag önskat att tonvikten lades än mer. 

Det är ju där vi måste börja. När vi måste öka säkerheten runt skolorna, genomsöka väskor efter vapen eller lägga mer pengar på larmsystem är ju skadan redan skedd. Då har vi ju redan misslyckats.

Vi måste liksom backa bandet. Hur kan vi som samhälle sluta upp kring ungarna som nu faller mellan stolarna, som försvinner in i parallella världar, går vilse i illvilliga filterbubblor och tappar kontakten med skyddsnäten? Det är där vi måste lägga ambitionerna. Skyndsamt.

Resurser till samordnade insatser

Det är ju nu mer än någonsin vi måste hitta samarbeten med myndigheter så att vi tillsammans kan hålla barn i riskzonen nära. Det är ju nu vi måste lägga resurser på samordnande insatser tidigt så att vi hinner stoppa en potentiell gärningsman långt innan tanken på skoldåd ens väcks.

Jag hoppas att skoldådskommisionen lägger tyngden på förebyggande, långsiktigt, envist arbete. Låsta skolor är ju bara morfin mot benbrott. Vi behöver ge oss in under huden och operera från grunden. 

LÄS MER:

Läraren på Brinellskolan: ”Vet inte hur jag ska stå framför eleverna igen”

Attacken i Fagersta river upp såren på nytt i Örebro

”Jag vill inte dö på jobbet – inte mina elever heller”

Anna Olskog: Bakom skolan måste det finnas ett samhälle som tar ansvar

Sveriges Lärare välkomnar ny skoldådskommission