”Jag vill inte dö på jobbet – inte mina elever heller”

21 augusti går jag till jobbet utan att veta om det är just i dag som Sverige ska skakas av ännu ett skoldåd.

 

Jag går till skolan varje morgon som lärare. Jag möter elever som testar gränser, elever som skriker att jag är en ”fitta” och att de ska ”knulla min mamma”. Jag hanterar konflikter, kränkningar, oro och elever som inte klarar av att sitta stilla eller följa regler. Men jag möter också något betydligt svårare.

Elever som inte mår bra. Elever som skriver om död. Om våld. Ibland om sina egna klasskamrater. I värsta fall om önskan att döda dem. Det är inte science fiction. Det är en verklighet som lärare kan möta i dagens svenska skola.

 

Det skrämmande är att vi ofta vet vilka elever som befinner sig i riskzonen.

Skolan gör orosanmälningar. Vi dokumenterar. Vi har elevhälsomöten. Vi kontaktar vårdnadshavare. Vi anmäler kränkningar och signalerar när en elev håller på att gå åt fel håll. Men sedan?

 

Alltför ofta fortsätter eleven genom skolsystemet.

Från klassrum till klassrum. Från lärare till lärare. Från termin till termin.

Som om ingenting har hänt.

Vi anmäler – vad händer sedan?

Vi lärare förväntas samtidigt vara pedagoger, socialarbetare, konflikthanterare, psykologer, ordningsvakter och ibland riskbedömare. Vi ska upptäcka det som ingen annan har upptäckt, förebygga det som ännu inte har hänt och hantera konsekvenserna när samhällets andra skyddsnät inte räcker till.

 

Men var går gränsen för vad en skola kan och ska klara? Och vad händer när vi faktiskt ser ett barn som håller på att försvinna bort från det samhälle vi vill att barnet ska vara en del av?

 

I augusti fick en familj det värsta tänkbara beskedet. Deras barn kommer inte hem från skolan. En stol står tom i klassrummet. En familj får ett liv som aldrig mer blir detsamma.

Och någonstans står en lärare kvar och tänker: Såg vi det? Kunde vi ha gjort mer? Varför räckte det inte? Det är den verklighet vi måste våga prata om.

För jag förstår att elever och vårdnadshavare är rädda. Jag är också rädd.

Jag vill inte dö på jobbet. Och jag vill framför allt inte att någon av mina elever ska dö på sin skola.

 

Därför räcker det inte längre att politiker efter varje skoldåd säger att de är chockade och att ”skolan måste vara trygg”. Trygghet skapas inte genom pressmeddelanden. Den skapas genom resurser, kompetens, samarbete och möjligheten att faktiskt agera när varningssignalerna kommer.

Vi behöver en skola där lärare får möjlighet att undervisa – och där andra professioner kan ta ansvar för det som ligger utanför lärarens uppdrag.

Vi behöver en elevhälsa som har kapacitet att agera innan problemen har blivit katastrofala.

 

Vi behöver fungerande samverkan mellan skola, socialtjänst, barn- och ungdomspsykiatri och polis. Vi behöver tydliga vägar för vad som ska hända när en elev uttrycker allvarliga hot eller visar tecken på att kunna skada sig själv eller andra. Och vi behöver ett skolsystem där ett barns behov inte faller mellan myndigheternas stolar.

 

För det här handlar inte bara om säkerhet. Det handlar om likvärdighet.

Ett barn som hamnar snett ska inte vara dömt till att fortsätta falla bara för att stödet i den kommun eller skola barnet råkar gå i inte räcker till.

 

Vi måste kunna se barnen innan de blir förlorade. Vi måste kunna hjälpa dem innan hatet, utanförskapet och hopplösheten har blivit så starka att någon annan behöver dö för att deras liv ska få en mening.

Det är inte lärarnas ansvar att ensamma lösa detta.

Det är politikens ansvar att bygga ett samhälle där vi har möjlighet att ingripa innan det är för sent.

 

Så jag ber inte om ännu en utredning efter nästa tragedi.

Jag ber om handling innan nästa tragedi.

 

För i augusti går jag till jobbet.

Och augusti vill jag kunna gå tillbaka till jobbet och möta mina elever igen.

Alla mina elever.

Det borde inte vara för mycket begärt.