”Det krävs mindre kreativitet av mina elever”

Här: en scen från en gymnasieskola i Sverige. Klockan är 8:25. Eleverna, som är 17 år gamla, sätter sig i aulan för att skriva uppsats i svenska. Alla är i tid. Den där nervositeten som man liksom kan känna hänger i luften. Några småpratar, andra plockar med sina saker, tar fram pennor och sudd ur sina väskor. Stolar som flyttas.

Uppgiften ligger redan på bordet och på given signal kl 8:30 vänder samtliga på pappret och läser rubriken: ”Ämnen för svensk uppsats”. Därefter följer en lista med elva alternativ. Inget mer. Till hjälp har de endast ordlista, en Bibel och en kartbok.

"Paulus som missionär”

Eleverna skummar igenom listan. Nummer 1, ”Paulus som missionär”. Svårt, men såklart intressant. Nummer 2, ”Påfallande drag i min hembygds (eller hemstads) dialekt (eller i några svenska dialekter)”. Som uppväxt i Skaraborg skulle den onekligen vara rolig.

Nummer 3, ”Vikingaskildringar (eller ”En vikingaskildring”) i svensk eller nordisk litteratur. Här vandrar tankarna omedelbart i väg! Nummer 4, ”Ungdom och alkohol – ett aktuellt samhällsproblem.” Nummer 8, ”Cellulosa och dess användning.” Nummer 11, ”Våren kommer till… (Sätt in namnet på en plats eller trakt!)”.

Eleverna väljer ett ämne och börjar skriva. De skriver fritt. Det finns inga mål, inga ramar, ingen förväntan annat än att de ska utforska ämnet utifrån sitt eget huvud och skriva fram det så väl de kan.

”Alla väger lika tungt”

Ämnesvalen är breda och olika. Cellulosa, vikingar och Paulus. Alla väger lika tungt, eleverna väljer efter intresse. Min pappa, som är en av eleverna i aulan denna realexamendag på Klippans gymnasium den 19 april 1963, väljer nummer 7, ”Berätta vad du vet om atomer och atomenergi. Överskrift på uppsatsen: ”Atomernas värld”.

Jag skulle gärna ha läst hans uppsats, men den fanns inte i mappen jag hittade på vinden bland saker han sparat. Där fanns dock pappret med uppgiften som jag citerar.

Vi surrar eleverna vid masten

Jag vet inte hur många 17-åringar i dag som skulle kunna sätta sig ner och fritt skriva om ”Paulus som missionär” och där kan man såklart reflektera över hur annorlunda Sverige och skolan var 1963 mot idag. Men det som slår mig är uppgiftens utformning - hur fri den är och vilket stort utrymme den lämnar till elevernas personliga intressen och karaktär.

Skriv om Paulus! Skriv om atomer! Skriv om vikingar, alkohol eller våren! Jag tycker det är något väldigt fint i det. Att alla skriver efter intresse och blir bedömda på samma sätt, utan att det förväntas någon speciell form på texten alls. Var kreativ och skriv bra! Här finns ett förtroende för elevernas förmåga att lösa uppgiften och en respekt för deras individualitet som värmer.

Jag är inte svensklärare, men har varit lärare i andra ämnen väldigt länge. Jag ser mina elever kämpa med olika texttyper. Jag har sett våra NP och deras styrda innehåll.

”Något som skaver”

Det är något med det målstyrda innehållet i dagens skola där vi ska bedöma elevernas förmågor som skaver i mig. Och skaver även i eleverna, tror jag. Det krävs mindre kreativitet av mina elever idag än det gjorde av min pappa på hans tid. Visst, skriv en text, men det måste vara en krönika! En PM! En novell! Jag tror att många av mina elever skulle gilla att få chansen att skriva friare, ramlösare. Vi vill så gärna utveckla våra elevers kreativitet, men vi surrar dem vid masten med form, mål och kriterier.

”Bra jobbat, farsan!"

Pappa fick nog till det om atomerna där för 63 år sedan. Han gillade sånt där; teknik, rymden och vetenskap. Han byggde raketer av järnrör och egentillverkat krut tillsammans med sina kompisar som de fyrade av på Ljungbyheds flygfält. Och, jodå, med en tunn blyertsanteckning på uppgiftspappret står det ”AB”. Med beröm godkänt. Bra jobbat, farsan!

Björn Dahlman, lärare

LÄS ÄVEN:

Per Kornhall: Yrkets status åkte ut som barnet med badvattnet

Nya läroplaner ska stoppa skriv- och läskrisen