”Föräldrar: Se till att era barn är undervisningsbara”

Kalle ska bli fotbollsproffs. Så varje kväll sätter han sig i soffan med en påse chips eller något annat gott och skrollar på sin mobil. När resten av familjen har somnat sätter han sig vid datorn och spelar. Först när solen börjar gå upp utanför fönstret kommer han på att han kanske ska ta sig några timmars sömn.

Ibland, när mamma har tid att skjutsa, tar han sig i väg till fotbollsträningen, men han tycker inte om att springa, så de andra pojkarna brukar hinna fram till bollen före honom. Trots att Kalle nu gått på fotboll i nio år har han inte blivit så mycket bättre. Tränaren måste vara helt värdelös!

”Inte daltat tillräckligt”

Precis så! Det är så här logiken ser ut när de som bär ansvaret ska förklara skolans problem och bortförklara den senaste Pisa-katastrofen. Vi har uppfostrat en hel generation in i fullständig hjälplöshet och försöker sedan förklara konsekvenserna av detta med att vi inte anpassat bort tillräckligt mycket, inte daltat tillräckligt mycket, inte undanröjt tillräckligt många hinder och inte lärt eleverna att tillräckligt mycket bejaka och patologisera varenda negativ känsla de någonsin upplevt.

Beroendeframkallande skärmar

Det anses fint att gapa om ”mer resurser” och mer anpassningar utan att kunna förklara vad alla pengar de vill ösa över skolan ska användas till. För sanningen är att Kalle kan få tjugo egna elevassistenter och tusen anpassningar; har han inte sovit eller ätit ordentligt och dessutom lärt sig att belöningar måste komma omedelbart och utan ansträngning, så kommer det ändå inte hjälpa.

”Oförmögna att bita ihop”

Vi har satt starkt beroendeframkallande skärmar i händerna på små barn och gjort dem beroende av snabba kickar. Vi har curlat dem till den grad att många femtonåringar idag inte vet hur man bäddar en säng, startar en diskmaskin eller stryker en skjorta, än mindre hur man använder en kalender, planerar, organiserar och får med sig en penna till lektionen.

När dessa barn sedan kommer till skolan, oförmögna att bita ihop när det blir svårt, att hitta lösningar, att sitta stilla och lyssna och ta in det som sägs, att få med sitt material, att komma ihåg sin läxa, att forma läsbara bokstäver, att följa med i en text och förstå vad den betyder, ja då tror vi att det är barnen det är fel på.

Men i stället för att då ge eleverna den träning de behöver så bestämmer vi oss för att de redan är förlorade, ofta med hjälp av en diagnos. Lösningen blir då att skapa tillgängliga lärmiljöer, alltså miljöer där inga av dessa grundläggande förmågor behövs, där lärarens, inte elevens, ansträngningar är det som avgör betyget. Men ett godkänt betyg hjälper föga när eleverna lämnar sina tillgängliga miljöer och konfronteras med verkligheten.

”Ordning, flit, disciplin”

Vi som är mer intresserade av elevernas lärande än av att försvara gamla förlegade teorier måste våga stå upp mot det specialpedagogistiska narrativet. Floskler om tillgänglighet, anpassningar, relationellt och entreprenöriellt lärande och digitala verktyg måste ersättas av ledord som ordning, flit, disciplin och ansvar.

Lösningen är enkel (förlåt, jag vet att det är sjukt otrendigt med enkla lösningar): Barnen måste, i lag, garanteras en skärmfri uppväxt, föräldrar måste se till att deras barn är undervisningsbara när de kommer till första klass och skolan måste se till att rensa ur allt flum och alla förlegade teorier och återigen bli en plats för kunskap och bildning, präglad av ordning, flit, disciplin och ansvar. Då kanske till och med Kalle kan få göra ett mål.

Andreas Carlsson, högstadielärare

LÄS ÄVEN:

Så förklarar grannländerna Pisa-raset: ”Nya impulser”

Professorn om mattekrisen: ”Tror på förändringarna”

Historiskt svenskt ras i Pisa – sämsta någonsin

Experten om Pisa-raset: Då går det inte att undervisa