Elinor Keiriö Östlin: Vad händer med leken när jag kommer in i rummet?
Krönika ”Nästa gång jag hör barnen leka i rummet bredvid kanske jag stannar upp innan jag går in. Inte för att jag inte behövs. Utan för att jag först vill förstå om jag gör det”, skriver Elinor Keiriö Östlin.
Elinor Keiriö Östlin: Vad händer med leken när jag kommer in i rummet?
Barnen leker i rummet bredvid. Jag hör hur de förhandlar, protesterar, skrattar och ändrar reglerna efter hand. Någon är hund. Varför vet jag inte.
Sedan går jag in.
Och något händer.
Inte nödvändigtvis något stort. Kanske bara en blick. Ett ”vet du vad vi leker?”. Eller ett snabbt ”hon säger att jag inte får vara med!”
Jag kanske inte ens märker förändringen. Men plötsligt finns det en vuxen nära.
Jag.
Och det gör mig nyfiken på något som jag tror att vi pratar alldeles för lite om: Vad gör vår närvaro med barns lek?
Närvaron gör något
För vi pratar mycket om vikten av närvarande pedagoger. Jag använder själv de orden. Jag vill vara nära barnen, tillgänglig för deras frågor, deras lek och deras upptäckter.
Men närvaro är inte bara något jag ger. Min närvaro gör också något.
Jag kommer in med mina erfarenheter, mina förväntningar och min föreställning om vad som skulle kunna hända härnäst. Kanske förändrar jag leken redan innan jag har sagt ett enda ord.
Ibland behöver leken mig.
Ett barn kanske står bredvid och inte hittar vägen in. En lek har kört fast. Någon behöver hjälp att göra sig förstådd. Ibland räcker en fråga, en blick eller att jag själv tar en roll för att något nytt ska bli möjligt.
Behövs att jag backar
Men ibland behöver leken något helt annat av mig.
Att jag backar.
Att jag inte löser konflikten direkt. Att jag inte ställer nästa fråga. Att jag inte ser alla möjligheter till språk, matematik eller naturvetenskap och genast försöker fånga dem.
Att jag klarar av att se en fantastisk lek, utan att behöva påverka den.
Det betyder inte att jag slutar vara närvarande. Kanske är det precis tvärtom.
Driver barnen leken vidare själva? Behöver någon mig?
För att veta när jag ska kliva in behöver jag först ha sett vad som händer. Vem får plats? Vem står utanför? Driver barnen leken vidare själva? Behöver någon mig?
Kanske handlar närvaro mindre om hur nära jag befinner mig och mer om hur väl jag ser och förstår.
I förskolans läroplan står att när någon i arbetslaget följer eller leder lek ska det ske på ett lämpligt sätt, antingen utanför leken eller genom att själv delta.
Jag fastnar vid just de orden: på ett lämpligt sätt.
För vad är det?
Kan öppna en dörr
Forskningen om lekresponsiv undervisning har fått mig att fundera över hur mycket vi vuxna faktiskt kan tillföra barns lek. Hur vi genom att lyssna, svara på barnens initiativ och själva delta kan bidra till att leken utvecklas. Ibland kan vi öppna en dörr som barnen sedan springer vidare genom själva.
Det är en viktig del av vårt uppdrag.
Men ju mer jag funderar över vad vi kan bidra med, desto mer nyfiken blir jag på den andra sidan av samma fråga.
När ska jag låta bli?
Det finns inget facit
För även om jag ser en möjlighet att utveckla leken betyder det inte alltid att den behöver utvecklas av mig. Barnen kanske redan är mitt uppe i något som är viktigt för dem. Något som ännu inte har fått sin riktning, där reglerna fortfarande förhandlas och berättelsen växer fram.
Kanske ligger en del av vår yrkesskicklighet just där. Inte bara i förmågan att göra något, utan i att kunna avgöra om något behöver göras.
Det finns inget facit. Samma barn kan behöva mitt stöd i en lek och mitt avstånd i nästa. Det som fungerade igår behöver inte vara rätt idag.
Först vill jag förstå
Och kanske är det därför orden i läroplanen är så betydelsefulla. De säger inte att vi alltid ska delta. Inte heller att vi alltid ska hålla oss utanför. De lämnar utrymme för vår professionella bedömning.
För det är inte min önskan att vara delaktig som ska avgöra. Det är barnen och det som händer i leken.
Så nästa gång jag hör barnen leka i rummet bredvid kanske jag stannar upp innan jag går in.
Lyssnar på förhandlingarna. Skratten. Någon som fortfarande är hund.
Inte för att jag inte behövs.
Utan för att jag först vill förstå om jag gör det.
Källor:
Skolverket: ”Läroplan för förskolan, Lpfö 18, reviderad 2025”.
Göteborgs universitet: ”Lekresponsiv undervisning – en teoribildning för förskoledidaktik i samverkan mellan forskare och förskollärare.”
LÄS MER:
Elinor Keiriö Östlin: Vad ryms i de extra timmarna egentligen?
