HP Tran: Vi har normaliserat hoten och våldet i skolan
Krönika ”Lärarna har gjort sitt bästa för att stävja den ohållbara situation som vi ser i landets skolor. Det går inte längre. Vi behöver hjälp och stöttning från alla”, skriver HP Tran.
HP Tran: Vi har normaliserat hoten och våldet i skolan
Man har under den senaste tiden kunnat läsa en hel del om det ökade hotet och våldet i svenska skolor. Det skrivs nästan dagligen om skolpersonal som far illa, som blir bespottade, hotade, slagna, misshandlade och allmänt illa behandlade av elever.
För en tid sedan sjukskrev sig ett helt arbetslag i Vaggeryd för att markera mot den ohållbara arbetssituationen på sin skola och i Stockholm har lärarfacket anmält kommunen till Arbetsmiljöverket. Det berättas om lärare som har tvingats söka akutvård för att sy flera stygn i ansiktet, lärare som har blivit sjukskrivna på grund av stress, oro och ångest av att gå till jobbet, lärare som har fått försvara sig från ett angrepp med hjälp av en stol och mycket annat.
Svårt att inte bli upprörd
Det är en oroande och deprimerande utveckling. Det är svårt att inte bli upprörd och berörd av det som sker i Skolsverige. Många undrar vart föräldraansvaret har tagit vägen, varför man inte bara ”flyttar på de stökiga ungarna” och varför ingenting (till synes) verkar hända.
Jag själv känner en stor frustration och oro kring utvecklingen som sker i landets skolor. Men samtidigt är jag inte chockad över varför det ser ut som det gör. För tre år sedan larmade facket Sveriges Lärare om vad som väntar ifall vi genomför ytterligare besparingar på skolor. Det året genomförde ca 98 procent av landets kommuner nedskärningar på skolorna. Facket arrangerade en rad demonstrationer och manifestationer i de flesta större kommuner i landet. Tusentals lärare marscherade och varnade för vad som skulle hända.
Pekar på lärarens skuld
En annan sak som jag över tid också har märkt är hur vi under de senaste åren på något sätt, medvetet eller omedvetet, har normaliserat barns normbrytande beteende och ursäktat våldet. När en lärare påpekar ett barns dåliga beteende och dåliga språkbruk till elevhälsan eller rektor är det inte helt ovanligt att dessa (indirekt) pekar på att skulden ligger hos läraren (“dåligt ledarskap”) eller någon annanstans.
Lärare: Elev A skrek könsord mot mig idag.
Svar: Eleven har ADHD och kan inte rå för det.
Lärare: Elev B visade långfingret och sa jävla hora till mig.
Svar: Kan det vara så att du inte har skapat en god relation till B?
Lärare: Elev C kastade en penna mot mitt ansikte innan.
Svar: C kan inte rå för det eftersom hen har haft en dålig dag.
Lärare: Elev D störde hela klassen och vägrade vara tyst under lektionen.
Svar: D orkar inte med längre genomgångar, har du testat att anpassa din undervisning?
Lärare: Elev E stod utanför klassrummet och bankade på dörren, skrek svordomar och vägrade lyssna på tillsägelser.
Svar: E behöver ha tydliga instruktioner. Har du testat med bildstöd?
Det är skillnad på att befinna sig i stark affekt och att bara vara allmänt otrevlig.
Enligt mig är det här en väldigt osund syn vi har på barn och fostran när vi i vuxenvärlden hela tiden ska ursäkta barns dåliga beteende. Barn är barn. Och barn har ett begränsat konsekvenstänk. De är känslostyrda och när de hamnar i affekt kan de göra och säga väldigt dumma saker.
Det är ingenting nytt. Men när en elev gör fel så är det lärarens förbannade plikt att säga till, att tillrättavisa eleven och påtala vad eleven har gjort för fel. Och därefter är det skolans ansvar att backa upp den enskilde läraren och stötta den i sitt fortsatta arbete.
Men under den senaste tiden verkar vi istället söka olika orsaker och ursäkter till varför barn beter sig så här illa. Det är skillnad på att befinna sig i stark affekt och att bara vara allmänt otrevlig. Barn i stark affekt bemöter man lågaffektivt och uppvisar förståelse för. Det finns oftast en underliggande förklaring till varför en situation har uppstått.
Måste tillrättavisas
Men barn som är otrevliga och som har ett olämpligt språkbruk måste tillrättavisas. Annars kommer de att fortsätta med sitt beteende om ingen stoppar dem. Här krävs ett gemensamt krafttag från både hem och skola. Det krävs en by för att fostra ett barn och det krävs en skola för att utbilda barnet. Men det krävs också en fungerande elevhälsa som stöttar upp läraren med att hantera de mest normbrytande och krävande eleverna.
Syftet med att vidta konsekvenser är inte att straffa barnet. Det handlar om att sända en signal till vederbörande, men också till omgivningen. Rättvisa är viktigt. Barn behöver se och uppleva att ett dåligt beteende leder till konsekvenser och att det dåliga beteendet korrigeras av vuxna. I slutändan handlar det om att man ska skydda och försvara de övriga barnen också och se till så att de får rätt till en trygg och lärorik skolgång.
Jag vet inte vad som har hänt men ibland känns det som att vi har sänkt förväntningarna och kraven på barnen. Det har nästan blivit okej med att barn beter sig illa, uppvisar ett normbrytande beteende och använder sig av ett otrevligt språkbruk. Gränserna för vad som är ett normalt och sunt beteende har förflyttats. Något som var helt otänkbart för tio, femton eller tjugo år sedan är idag att betrakta som normalt.
Får aldrig bli normalt
Nej, det är inget normalt beteende att barn beter sig illa, skriker svordomar och könsord mot sin omgivning eller är våldsamma mot andra barn och skolpersonal. Det får aldrig bli normalt och vi får aldrig normalisera det.
Lärarna har gjort sitt bästa för att stävja den ohållbara situation som vi ser i landets skolor. Det går inte längre. Vi behöver hjälp och stöttning från alla. Vi kan inte längre lösa det i arbetslaget. Vi behöver finna en samhällelig lösning och en starkare, gemensam skolkultur.
Annars befarar jag att det bara kommer att bli sämre innan det blir bättre.
LÄS MER:
Efter våldsmötet: ”Slag i ansiktet på de drabbade”
Politiker i akutmöten med facket efter våldsanmälan
Nytt våldsrekord – facket anmäler Stockholms stad
