”En verklighet där misslyckanden definieras som framsteg”
Lärare som lyfter problem får höra att de har fel attityd, skriver Ulrica Björkblom Agah.
Debatt ”Plötsligt handlar samtalet inte längre om elevens behov, om organisationens förutsättningar eller om insatser som faktiskt skulle kunna göra skillnad. Det handlar om din attityd”. Ulrica Björkblom Agah vill att fler ifrågasättande lärare ska orka vara kvar i skolan.
För att kunna arbeta som lärare i dagens skolsystem behöver du vara beredd på att tvingas in i ett djupt medberoende. Du förväntas nicka och le och säga ”det där låter som ett jättebra upplägg”, fastän du vet att det inte alls är ”jättebra” och att eleven egentligen behöver något helt annat – kanske ett mycket mer omfattande stöd eller till och med en annan skolform.
”Dålig elevsyn”
Reagerar du och ifrågasätter beslutet blir du anklagad för att ha en dålig elevsyn. Någon kanske säger att det där är ”nånannanism” eller ”det är så typiskt lärare att bara vilja skicka ut problemet ur klassrummet”.
Det är inget annat än gaslighting.
Att när du påtalar att det vi gör och erbjuder elever i behov av stöd inte duger eller räcker på långa vägar får du höra att du måste tänka annorlunda, vara mer lösningsorienterad, ha en positiv inställning och framför allt inte fastna i det som inte fungerar. ”Ja, men Nisse var ju ändå här en dag förra terminen – det är ju framsteg!” eller ”Nu gäller det att hålla i och hålla ut – tänk på att ha en positiv attityd”.
Du förväntas le samtidigt som du bryter mot skollagen
Så småningom börjar du nästan tvivla på din egen bedömning. Är det jag som är negativ? Du förväntas förhålla dig till en verklighet där misslyckanden definieras som framsteg, där otillräckliga insatser beskrivs som framgångar och där själva ifrågasättandet blir ett större problem än bristen på stöd.
Det är en märklig förskjutning det som sker. Plötsligt handlar samtalet inte längre om elevens behov, om organisationens förutsättningar eller om insatser som faktiskt skulle kunna göra skillnad. Det handlar om din attityd. Din inställning. Din elevsyn. Du kommer med en professionell invändning och går därifrån med en känsla av att du behöver be om ursäkt för att du överhuvudtaget lyfte den.
”Som en medbrottsling”
Jag känner mig som en medbrottsling och det gör mig utmattad. Att arbeta inom en sektor som ständigt nedprioriteras och snålas in på gör något med dig som människa. Du blir arg, ledsen och slutligen förbittrad. Förbittringen leder i sin tur till en känsla av att du inte vill mer. Där är jag nu. Jag vet inte om jag klarar av att arbeta inom yrket så mycket längre.
Missförstå mig rätt, jag älskar mitt yrke. Jag är glad att jag valde att bli lärare, men jag känner mig lurad. Det här är inte det jag signade upp för. Det gör faktiskt ont att känna så, för jag har aldrig tvivlat på varför jag valde det här yrket.
Det kan inte vara så att vi som vill att elever ska få mer stöd och framförallt rätt stöd ska bli utsatta för den här typen av psykisk manipulation. Yrket riskerar att tappa lärare som brinner för sitt arbete för att de vägrar att spela med i charaden.
”Inte rätt”
Jag hoppas att fler ”ifrågasättare” orkar stanna kvar i yrket, för vi behövs. Men det är inte lätt. Det tär på en att gång på gång se vad elever egentligen behöver, veta vad som skulle kunna göra skillnad och samtidigt behöva acceptera att det inte blir så.
Och inte nog med det, du förväntas även att le samtidigt som du bryter mot skollagen. Det är tärande att se saker beskrivas på ett sätt som gör det mer bekvämt för organisationen, som låter bra i ett möte med vårdnadshavare, som ser bra ut i en verksamhetsberättelse men som i realiteten inte alls blir bättre för eleven. Och när du vägrar låtsas att det fungerar, ja då är det du som blir problemet.
Det är helt enkelt inte rätt.
Ulrica Björkblom Agah, lärare och skoldebattör
LÄS ÄVEN:
Nya siffror: Fler underkända elever på mellanstadiet
