Pisa-raset: ”Så kan vi få barn att bli frivilliga läsare”
Åsa Westerlund är låg- och mellanstadielärare med speciallärarkompetens inom läs- och skrivinlärning.
Debatt ”Efter Pisa-resultaten har debatten om läsinlärning blivit alltmer inriktad på avkodningsmetoden phonics. Men var finns samtalet om hur vi skapar en undervisning som får barn och ungdomar att vilja läsa?”, skriver Åsa Westerlund, låg- och mellanstadielärare med speciallärarkompetens inom läs- och skrivinlärning.
Efter de senaste Pisa-resultaten har diskussionen om svensk läsundervisning i hög grad kommit att handla om hur vi ska lära eleverna att knäcka läskoden. Systematisk undervisning i bokstav–ljud-samband lyfts fram som en central lösning. Det är en viktig del av läsinlärningen.
Men jag blir bekymrad när debatten tycks så ensidigt fokusera på avkodning, som om svaret på våra läsutmaningar framför allt vore att lära ut bokstävernas ljud mer systematiskt.
Var finns den lika angelägna diskussionen om hur vi skapar läsare som faktiskt vill läsa?
Saknar bred diskussion
Vi vet att det krävs omfattande läsning för att utveckla en god läsförmåga. Samtidigt kan vi inte bygga en läskultur enbart på krav, schemalagd lästräning och kontroll. Barn och ungdomar behöver också vilja öppna nästa bok, återvända till en berättelse och läsa vidare på egen hand. Hur skapar vi den viljan? Vilken undervisning och vilka klassrumsmiljöer väcker nyfikenhet, läslust och tilltro till den egna förmågan?
Här saknar jag en bredare diskussion om läsundervisningens innehåll och förhållningssätt. Var finns exempelvis de perspektiv på undervisningen i läsförståelse, var finns det samlade samtalet om texter, högläsning, gemensamma läsupplevelser och undervisning som gör läsningen meningsfull?
Barnens tankar och tolkningar blir en del av undervisningen.
Läsning handlar också om likvärdighet. Hur ska vi bryta den negativa spiralen för de elever som redan upplever läsningen som svår, om undervisningen inte samtidigt ger dem anledning att vilja läsa? Och hur undervisar vi på ett sätt så att alla barn kan känna sig betydelsefulla och delaktiga i början av sin läsutveckling? Hur hjälper vi dem till ett gott självförtroende när det gäller läsning? En fråga som är central i den vidare läsutvecklingen.
En del barn kommer till skolan och ser bokstäver som konstiga ”krumelurer”, de förstår inte vad bokstäver kan komma att betyda för dem, att dessa ”krumelurer” kan berika hela deras värld. Min erfarenhet är att med storböcker, gemensamma samtal och bilder som utgångspunkt kan alla elever delta, även de som ännu inte kan avkoda. Barnens tankar och tolkningar blir en del av undervisningen och alla barn kan känna sig betydelsefulla och stärks i sitt självförtroende. I det sammanhanget arbetar man systematiskt med bokstävernas ljud och avkodning i en kontext som redan har betydelse för eleverna.
Ska inte välja bort
Det handlar inte om att välja bort avkodning. Det handlar om att förena den med språkförståelse, meningsskapande och läsupplevelser från början. Ett sådant arbetssätt bidrar till delaktighet och självförtroende – viktiga förutsättningar för att elever ska våga läsa, utvecklas och fortsätta försöka.
Pisa-resultat är viktiga, men de ger oss inte i sig ett svar på varför läsförmågan sjunker eller vilken enskild undervisningsmetod som löser problemet. Vi behöver vara försiktiga med att göra en komplex utmaning till en fråga om en enda metod.
Skapa frivillig läsning
Jag efterlyser därför en bredare diskussion om vad forskningen säger om läsning som helhet och hur vi omsätter den kunskapen i klassrummet.
Vi måste undervisa barn och ungdomar så att de lär sig läsa. Men vi måste också skapa undervisning som gör att de vill läsa – frivilligt, ofta och genom hela livet.
Det är den diskussionen jag saknar. Det är dags att ge den betydligt större plats.
Åsa Westerlund, låg- och mellanstadielärare med speciallärarkompetens inom läs- och skrivinlärning
LÄS MER:
”Satsning på läsning är satsning på lärares villkor”
”Här är ett sjunde förslag till Expertrådet för att vända lästrenden”
