Jonas Nilsson: ”Mina elever gör alltid sitt bästa”
Jonas Nilsson skriver om ledarskap i klassrummet.
Debatt
Han har varit lärare i ett kvarts sekel, skrivit böcker och föreläst om ledarskap i klassrummet.
Jonas Nilsson har kommit fram till en sak: Eleverna gör alltid sitt bästa.
Under ett kvarts sekel som lärare och genom mitt intresse för forskning, ledarskap och pedagogisk utveckling har en insikt successivt vuxit fram och till slut blivit självklar för mig: Eleverna gör alltid sitt bästa.
En elev som vägrar att arbeta i klassrummet och sitter med armarna i kors gör sitt bästa. En annan elev som häver ur sig allsköns tokigheter under en genomgång och stör flödet i mina instruktioner gör sitt bästa. En elev som medvetet trotsar mig när jag ber hen att slänga skräpet i papperskorgen i stället för på golvet, gör sitt bästa. En elev som placerar händerna längs sidorna och demonstrativt lunkar runt i idrottshallen under en basketlektion gör sitt bästa.
”Fyller en funktion”
Men stopp och belägg! Vad yrar jag om egentligen? Inte kan elever som ägnar sig åt sådana saker göra sitt bästa? Jo, det kan de visst!
De gör sitt bästa utifrån något som är viktigt för dem i stunden; kunskapsmässigt, socialt eller emotionellt. Det betyder inte att beteendet är önskvärt, utan att beteendet fyller en funktion som tidigare fungerat för eleven.
Den arbetsvägrande eleven kan göra sitt bästa för att slippa undan arbetet, när det känns oöverkomligt och jobbigt. Den elev som stör mina genomgångar kan göra sitt bästa för att synas och höras för att uppmärksamheten från klasskamraterna är mer belönande än den uppmärksamhet som skolarbetet ger.
Jag kan behöva granska mina lektionsmoment
Den trotsande eleven kan göra sitt bästa för att skapa en konflikt och genom den försöka vinna status hos sina klasskamrater. Eleven som medvetet undviker passningar under basketlektionen kan göra sitt bästa för att slippa bli involverad i spelet och därmed minska risken att få skäll när hen förlorar bollen.
Beteenden har en inlärningshistoria. De har formats av tidigare erfarenheter och av vad som fungerat för eleven i olika situationer och sällan har det särskilt mycket med mig som lärare att göra när jag tar emot en ny klass. Däremot har jag en mycket stor möjlighet att påverka vad som händer framåt. Det är här insikten om att eleverna gör sitt bästa blir så viktig för mig. Den hjälper mig att inte ta beteenden personligt. Den hjälper mig att behålla tålamodet, lugnet och den professionella skärpan.
”Behöver säga stopp”
När en elev uppvisar ett oönskat beteende som stör andra behöver jag naturligtvis säga stopp. Men ännu viktigare är det att ge eleven instruktioner, stöd och positiv uppmärksamhet för att eleven ska lyckas utveckla det beteende jag faktiskt vill se framgent.
Jag kan även behöva granska mina lektionsmoment, de rutiner jag tillämpar och den stämning som råder i klassen som helhet. Om en elev pratar rakt ut kan jag behöva förtydliga vikten av handuppräckning och fundera på hur jag organiserar mina genomgångar. Om en elev tycker att det är obehagligt att ta emot passningar under en idrottslektion behöver jag – förutom att stötta den utsatta eleven – också arbeta med roten till problemet: de kommentarer och den missriktade vinnarmentalitet som vissa klasskamrater ger uttryck för.
”Alla förtjänar lugn och ro”
För ett par decennier sedan använde jag utskällningar och avvisningar som frekventa metoder för att stävja oönskat beteende i undervisningen. Föresatsen var enkel: Resten av klassen förtjänar lugn och ro. Föga insåg jag att mitt eget agerande ibland kunde vidmakthålla och till och med förstärka vissa elevers negativa beteenden. Jag bidrog ofta till att den kontinuerliga studieron inte infann sig alls i vissa klasser.
I dag tänker jag annorlunda och menar att alla i klassen förtjänar lugn och ro och att möjligheterna för det är väsentligt större om jag arbetar i enlighet med forskning och beprövad erfarenhet, i stället för att låta känslorna styra och tillämpa kortsiktiga lösningar.
Såklart behöver det finnas tydligt kommunicerade, disciplinära åtgärder, men man ska inte ha en övertro till effekten av dem, i synnerhet om man inte samtidigt arbetar med elevers beteenden.
När en elev stör, vägrar, trotsar eller drar sig undan gör eleven det som just nu framstår som bäst. Genom mitt ledarskap ska jag skapa förutsättningar och visa att det finns andra sätt att hantera situationerna.
Jonas Nilsson, lärare, föreläsare och författare
LÄS ÄVEN:
Maria Wiman: Prova att säga det högt: ”DET RÄCKER”
