Maria Wiman: Möteskedja – har ni hört något så anskrämligt?
Krönika ”Ett möte som föder ett möte som föder ett möte. Skräcken på jorden. Ett tidsmässigt blodbad!”, skriver Maria Wiman.
Maria Wiman: Möteskedja – har ni hört något så anskrämligt?
Häromdagen lärde jag mig ett nytt ord! Men det var inget sådant där roligt ord som kökkenmödding eller knoparmoj. Nej, jag lärde mig ordet möteskedja. Har ni hört något så anskrämligt?
En möteskedja är när ett möte leder till ett uppdrag som behöver följas upp. Ibland måste uppföljningen förberedas genom ett till möte och efteråt ska resultatet återrapporteras. Ett möte som föder ett möte som föder ett möte. Skräcken på jorden. Ett tidsmässigt blodbad!
Sitter av dyrbar tid
”Ni svenskar älskar möten”, brukade en före detta kollega säga till mig. Han placerade sig alltid nära dörren och så fort mötet var på väg att avslutas försvann han som en pil. När jag hade tagit mig till kapprummet för att knyta skorna satt han redan på bussen på väg hem. En förebild!
Jag kan inte riktigt hålla med om att vi svenskar älskar möten. Men satan vad vi är bra på att sitta av dyrbar tid för att diskutera saker. I skolan har vi ämneslagsmöten, arbetslagsmöten, elevhälsomöten, personalkonferenser, utvecklingsmöten, utvecklingssamtal, spontanmöten, extrainsatta möten och mötesmöten. Samtidigt som själva grundverksamheten – ja undervisningen – förväntas fortgå som vanligt.
Nyttan måste stå i proportion till tidsåtgången.
Jag säger inte att alla möten är av ondo. När möten har ett tydligt syfte, när rätt personer deltar och när det faktiskt leder till något konkret efteråt finns ingen anledning att klaga. Nyttan måste liksom stå i proportion till tidsåtgången.
Men jag killgissar att lärare ofta är på möten fysiskt men psykiskt planerar lektioner i huvudet. Medan det babblas någonstans om det systematiska kvalitetsarbetets utvärderingsmorsa så är tankarna samtidigt i morgondagens mattelektion eller hur Palle ska knäcka läskoden.
Viktigt att fundera på
Det är som att möten ibland tar tid från det där riktiga jobbet som liksom förväntas rulla på alldeles oavsett förutsättningar. Och även om det som diskuteras på mötet kan vara intressant så är undervisningen – att få vardagen att rulla friktionsfritt – alltid det mest intressanta.
Jag skulle önska att vi diskuterade mötens meningsfullhet lite oftare. Vi skulle kunna fundera på sådana där viktigheter som:
- Behöver alla deltagare vara med?
- Är det omöjligt att lösa frågan via mejl?
- Kommer mötet att leda till något konkret?
Ge mer än de tar
Vi lärare har liksom bena fulla av spring. Det finns alltid en lektion att planera, en vårdnadshavare att kontakta, en elev att prata med, ett elevarbete att bedöma. Om vi ska ha möten flera timmar i veckan måste vi vara alldeles försäkrade om att dessa möten ger mer än de tar.
Det här är en diskussion jag skulle vilja lyfta. Kanske något för nästa utvecklingsmöte?
LÄS MER:
