Maria Wiman: Vad är rimligt att kräva i läxor av eleverna?
Krönika Det är inget fel med läxor i sig. Men risken är att skoldagen breder ut sig som en jätteblobb som suger upp fritiden, kvällarna, helgerna, återhämtningen, livsgnistan. Kan vi börja prata om läxor igen? Det skriver Maria Wiman.
Vet ni att ordet läxa kommer från latinets lectio? Det betyder ”läsning” eller ”att läsa” och innan år 1520 användes ordet enkom för att referera till bibelläsning. Sicken grej va?
I Sverige år 2026 betyder ordet läxa lite allt möjligt. Ibland betyder det att eleven ifråga ska läsa skönlitteratur hemma (typiskt bra läxa), ibland består läxan av att krångla sig igenom ogenomträngliga skolplattformar för att trassla sig fram till obskyra hemsidor (inte bra läxa) och ibland tycks läxor handla om att elever på egen hand ska läsa ikapp sådant stoff som inte hunnits med (katastrofdålig läxa).
Det finns inga lagar och regler om läxor i Sverige. Det innebär i teorin att vi kan skyffla så infernaliskt mycket läxor på ungarna att fritiden skrumpnar ihop som ett sviskon. Olika lärare på samma skola kan ha kommunikationsproblem så till den milda grad att årskurs fem får sju tunga läxor på en vecka och det ska de bara tugga i sig.
En jätteblobb som suger upp fritiden
Som förälder vet jag hur det känns att bli levande begravd under läxberg. Det kan handla om flera timmar varje dag av allehanda googlesökningar, korsförhör, samtal med jourhavande AI-botar och maratontragglande. Skoldagen breder ut sig som en jätteblobb som suger upp fritiden, kvällarna, helgerna, återhämtningen, livsgnistan.
Man kan inte hårdra det och säga att alla läxor är ondskans avkomma. Läxor kan vara bra förstås! Genomtänkta och repetitiva hemarbeten, komma-i-kapp-läxor eller läsläxor är svåra att opponera sig emot. Men kan vi prata om våra barns rätt till fritid? Hur säkerställer vi på våra skolor att läxorna håller en rimlig nivå, både vad gäller mängd och upplägg? Kan vi prata lite om hur man ger en bra läxa?
Finland är uppfriskande läxfritt
I Finland, våra föredömliga grannar (som visserligen sjunker i Pisa men fortfarande presterar över genomsnittet) har man tydligen pyttelite läxor. Grundtanken tycks vara att man ska prestera på plats och att det ska räcka. Jag kan inte låta bli att tänka att det låter uppfriskande sunt i tider av galopperande psykisk ohälsa och skolstress hos våra unga. Finlands sak är vår – det är ju sedan gammalt.
Läxdiskussionen tycks vara utdöd sedan länge men jag tycker att det är synd. Jag vill återuppväcka den nu, helst i går. Vore det inte fint att viga ett gammalt hederligt APT åt temat läxor? Vi kan prata om vad som är rimligt att kräva veckovis av våra barn. Vi kan prata om hur vi säkerställer att varje ungskrutt har möjlighet att klara av läxan, oavsett hemförhållanden eller andra individuella förutsättningar. Vi kan prata om sådana där stora grejer som hur många prov man kan lägga på en vecka, om läxor verkligen ska användas för att kompensera luckor i undervisningen och vad syftet med vissa läxor faktiskt är.
Jag vet, 2012 ringde och ville ha tillbaka sin skoldebatt. Men ändå. Jag ställer frågan lik förbannat: kan vi börja prata om läxor igen?
LÄS ÄVEN:
Debatt: ”Tro inte på läxor – tro på repetition”
Debatt: ”Förbjudna” frågan: Ger läxor bättre resultat?