En lärare ska kunna gå till arbetet utan rädsla för att bli slagen, sparkad eller hotad. Det borde vara en självklarhet. Ändå har den senaste tidens rapportering från landets skolor, bland annat i Stockholm, visat hur långt från självklarheten vi befinner oss.

Bakom siffrorna finns människor. Lärare som skadas, kollegor som tvingas ingripa och elever som ser vuxna bli utsatta. Det är en verklighet som ingen ska behöva vänja sig vid. Inte heller när den som slår är ett barn.

En falsk motsättning

Debatten har blottlagt en svår men viktig fråga. Hur förenar vi en orubblig gräns mot våld med förståelsen för att barn som agerar våldsamt ofta själva befinner sig i stora svårigheter?

Mitt svar är att vi måste klara båda delarna. Att förstå varför ett barn tar till våld är inte att ursäkta våldet. Och att skydda en lärare från att bli slagen är inte att överge barnet.

Ibland tycks diskussionen förutsätta att vi måste välja sida: läraren eller eleven. Det är en falsk motsättning. En skola där lärare utsätts för våld är inte heller en trygg skola för barnen. Den elev som gång på gång hamnar i våldsamma situationer får uppenbarligen inte heller det stöd som behövs.

Arbetsgivarens ansvar

Därför måste vi sluta behandla allvarliga incidenter som något läraren förväntas lösa med ännu lite mer tålamod, ännu en relationsskapande insats eller ännu en anpassning. Goda relationer är helt centralt för oss lärare. Men relationer är ingen skyddsutrustning.

När våld inträffar ska det rapporteras, utredas och följas av åtgärder. Arbetsgivaransvaret får inte brista. Den drabbade ska få stöd. Riskfyllt ensamarbete måste upphöra. Rektorer måste ha mandat och resurser att snabbt ordna andra lösningar när en situation blivit ohållbar, till exempel akutskolor. Och elever som behöver en mindre grupp, särskild kompetens eller omfattande insatser ska få det. Inte om ett halvår, utan när behovet finns.

Detta är inte ett ansvar som kan läggas på den enskilda läraren. Det finns ingen som helst tvekan om att det alltid är arbetsgivarens ansvar att förebygga risker och skydda personalen. Och det är samhällets ansvar att se till att skolan inte lämnas ensam med problem som också kräver socialtjänstens, vårdens och ibland polisens insatser.

Ingen ursäkt att inte handla

Vi behöver våga tala om det som händer långt innan den första stolen kastas. För stora elevgrupper, för lite tid att upptäcka oro och för många elever som inte får rätt stöd, det skapar ofrånkomligen en farlig grogrund. Att stärka elevhälsan, minska grupperna och ge lärare rimliga förutsättningar är därför också att förebygga våld.

Det finns inga enkla lösningar. Men det får aldrig bli en ursäkt för att inte handla. Jag vill se en bred nationell kraftsamling där skolhuvudmän, myndigheter och andra samhällsaktörer tar ett gemensamt ansvar. Regeringen borde skapa en sådan myndighetsallians och utse en nationell samordnare. Men redan idag vill se arbetsgivare som agerar, inte väntar på nästa utredning.

Nolltolerans mot våld får inte betyda noll förståelse för barn i svårigheter. Men förståelse får heller aldrig betyda att lärare förväntas tåla det otillåtna. Den gränsen måste vara glasklar.

LÄS MER:

Politiker i akutmöten med facket efter våldsanmälan

Nytt våldsrekord – facket anmäler Stockholms stad

Flera år av ökat våld i skolan – kryper ner i åldrarna

Skolvåld över hela Sverige – facket kräver specialenhet

Helt lärarlag sjukskrev sig efter ”utstuderat våld”