Läraren: ”Tron får ta plats i klassrummet”

”Eleverna har rätt till sin tro”, säger religionsläraren Elin Björk.

Tro och övertygelse måste få ta plats i klassrummet – men de ska inte behandlas som fakta. För religionsläraren Elin Björk handlar undervisningen om att förstå religion med hjälp av vetenskap och forskning, utan att tala om för eleverna vad de ska tro.

LÄS ÄVEN: Forskaren: ”Undervisning i religion spelar viktig roll”

Elin Björk har själv disputerat och för henne är det självklart att undervisning ska bygga på vetenskap. Samtidigt ligger det i religionskunskapsämnets natur att förhållandet mellan vetenskap och tro kan vara komplicerat.

– Jag inleder alltid Religion 1 med att förklara att det här inte är en kurs i teologi eller tro, utan i religionskunskap. För femtio år sedan hade min uppgift varit att göra eleverna till goda kristna. Då fanns det till och med en ecklesiastikminister med ansvar för frågor som rörde skolan och kyrkan. Att skolan heter Katedralskolan är ju också ett uttryck för de täta banden mellan skola och kyrka. Men så ser det inte ut i dag.

Elin Björk brukar också berätta att hon själv inte är troende. Där­emot ber hon aldrig eleverna att prata om sin egen tro.

– Vill de dela med sig är de välkomna att göra det, men en elev ska aldrig behöva känna att den måste vara representant för sin religiösa grupp. När jag säger det kan jag se en lättnad hos vissa elever. De inser att de inte behöver känna sig annorlunda eller att undervisningen ska utgå från deras tro. Klassen kan rymma allt från uttalade ateister och agnostiker till elever som är engagerade i Svenska kyrkan eller olika frikyrkor. Där brukar också finnas syrisk-ortodoxa kristna och muslimer, varav vissa bär slöja. Hur mycket religion som faktiskt är en del av elevernas liv vet jag inte.

Religion berör andra frågor

Den svenska skolan är icke-konfessionell, och det finns därför en gräns för hur mycket man kan prata om religion ur ett trosperspektiv, menar Elin Björk. När man diskuterar religionsundervisningens vetenskaplighet landar man i frågan om vad vetenskapen faktiskt kan undersöka – och ge svar på? 

– En hel del går att säga utifrån arkeologiska undersökningar och annan forskning. När vi till exempel pratar om judendomens historia och patriarktiden förklarar jag att vi inte har några bevis för att personerna som beskrivs faktiskt har funnits. När det gäller uttåget ur Egypten vet vi att människor från Kanaan har flyttat till Egypten under perioder av svält. Det kan därför finnas en historisk kärna i berättelsen om Exodus, även om det inte kan ha gått till exakt som det står i Bibeln. Det är så jag försöker prata om de här frågorna.

Eleven Isabelle har en fråga.

Men det finns också en annan aspekt: religion berör frågor som vetenskapen aldrig kommer att kunna besvara – som frågan om det är rätt att mörda en annan människa.

– Meningen med livet är ännu ett exempel på en sådan fråga. Vetenskapen kan inte tala om för eleverna vad meningen med deras liv är. Där får de själva bestämma om de vill låta religion ge ett svar, om de vill formulera ett eget svar eller om de kanske inte tycker att de behöver något svar alls.

”Jag har ett ansvar enligt skollagen” 

Som lärare är hennes uppgift att undervisa på ett sätt som gör att eleverna kan uppfylla betygskriterierna. Elevernas personliga åsikter är inte en del av det, konstaterar hon.

– Vi kan självklart diskutera olika frågor, men det finns egentligen ingen anledning att ha debatter där eleverna förväntas ta ställning. Eleverna har rätt till sin tro, att känna sig trygga och att få vara den de är. Därför kan jag inte släppa fram hårda åsikter om exempelvis homosexualitet i klassrummet, även om de uttrycks med hänvisning till religiösa texter. Om man bara lyfter fram de mest extrema exemplen riskerar undervisningen att skapa associationer till sekter, terrorism och våld snarare än att ge en nyanserad bild av religion. Jag har ett ansvar enligt skollagen.

LÄS ÄVEN: Forskaren: ”Undervisning i religion spelar viktig roll”