”Skolans halvblindhet botas inte med ännu en reform”
Pål Christensson varnar för att viktiga värden går förlorade under alla goda krav på skolan.
Debatt
”Varje ny reform, rutin och uppföljningsmodell prövas mot en enkel fråga: ökar eller minskar den lärarens och elevernas möjlighet att stanna kvar när världen öppnar sig i undervisningen?”. Pål Christensson varnar för en skola som fastnar i sina egna processer.
Själva idén om utbildning är vacker. Skolan ska hjälpa människor att förstå världen, orientera sig i den och handla klokt tillsammans med andra.
Därför är skolans problem ibland svåra att tala om. De beror inte alltid på att någon vill fel. Jag har mött politiker, skolchefer, rektorer och lärare som vet vad utbildning bör vara och som gör sitt bästa för att värna den.
”Goda krav samlas”
Ändå händer något när alla goda krav samlas i skolans vardag: skollag, likvärdighet, nationella prov, särskilt stöd, anpassningar, dokumentation, uppföljning och anmälningar om kränkande behandling. Varje del har ofta ett rimligt syfte. Men tillsammans kan de forma en skola där uppmärksamheten dras bort från världen och in mot systemets egna processer.
Läraren märker kanske att en elevs oväntade fråga öppnar hela klassrummet. En text börjar angå eleverna. Ett experiment väcker förundran. Ett historiskt skeende blir plötsligt mer än stoff inför ett prov. I sådana stunder är världen inte bara information. Den träder fram som något eleverna kan tänka med, känna inför och svara på.
Men läraren vet också att lektionen ska hinnas med, målen synliggöras, underlagen säkras och kunskaperna bedömas. Då återvänder man lätt till manus. Inte av cynism, utan av ansvar.
Skolan kan tappa kontakten med världen
Det är just detta som gör problemet så besvärligt. Skolan kan tappa kontakten med världen utan att någon egentligen vill det. Vi kan få en verksamhet där alla gör rätt, men där utbildningen ändå blir självrefererande. Undervisningen börjar handla om undervisning, bedömningen om bedömning och dokumentationen om dokumentation.
Det som då går förlorat är utbildningens världslighet.
”Bildningen försvagas”
För världen är aldrig bara information som ska överföras och kontrolleras. Den framträder för oss som viktig eller oviktig, lockande eller skrämmande, meningsfull eller likgiltig. Innan vi tänker om världen möter vi den som något som berör oss. Om skolan inte ger plats för den dimensionen försvagas också bildningen.
Demokrati kräver mer än resultat. Den kräver människor som kan uppmärksamma konsekvenser, pröva perspektiv och orientera sig i en gemensam verklighet. Den förmågan utvecklas inte när skolan alltmer vänder blicken mot sina egna kontrollformer. Den utvecklas när elever får möta världen som något som angår dem.
Pröva mot enkla frågan
Därför borde varje ny reform, rutin och uppföljningsmodell prövas mot en enkel fråga: ökar eller minskar den lärarens och elevernas möjlighet att stanna kvar när världen öppnar sig i undervisningen?
Vi behöver inte ännu en jakt på syndabockar. Vi behöver ett språk för det som uppstår när alla försöker göra rätt, men utbildningens möte med världen ändå trängs undan.
Jag kallar det estetisk halvblindhet. Inte för att vi inte ser världen, utan för att vi ser den utan att låta den få konsekvenser.
Den botas inte med ännu en mall, lag eller reform. Den kräver tid, tillit och professionellt omdöme: en skola där lärare får mandat att värna de ögonblick då elevernas relation till världen fördjupas.
Pål Christensson, universitetsadjunkt, Sundsvall
LÄS ÄVEN:
